"Ett gott skratt förlänger livet". Jo kanske det. Fick några goa skratt igår. Det var väldigt trevligt att bara sitta hemma med en annan person och prata om allt som rör sig i huvudet på oss, äta go mat och bara vara. Vaknar upp till en tom säng och lägenhet. Helt underbart faktiskt! Dock kan mina tankar inte låta bli att vandra. Vad härligt det hade vart om han låg här brevid och bara höll om mig. Kan tom känna den känslan av lycka när jag tänker på det. Men är det så för att jag mår så mycket bättre nu?
Jag saknar honom, det vill jag inte. Han säger så "konstiga" saker emellanåt att man börjar undra. Sen säger han ju alltid att jag ska fråga om det är nåt ist för att anta. Men om jag frågar han rakt ut vad jag tänker på, då kanske han inte vill ses mer.. Men man kommer till en gräns där man måste. Och nu när jag faktiskt börjat sakna honom (igen) kan det vara dags att lägga korten på bordet och ta den smällen. Bättre nu än sen när jag är ännu mer hooked. För jag vägrar gå genom en sån grej igen. Aldrig mer! Fy vad nervös jag blev av tanken. Får ta det när vi ses nästa gång! Tagga undergång! Haha.
Dags att kliva upp, hur gött det än är att ligga kvar..

Av nån anledning kan folk fortfarande förvåna mig. Ja, till och med dem man minst anar. Men vad gör det? Inte min förlust, bara väldigt tråkigt! "Har man inte haft några ovänner i sitt liv har man inte stått för vad man tycker."

För övrigt började dagen inte så bra. Min ögonbrynspenna saknade sådär 3cm på insidan så jag har ingen. Sen försvann solen bakom ett molntäcke när jag ville ut och äta frukost och få lite färg. Sen dess har jag mest lallat runt här hemma. Är ju så skrämmande snygg så jag kan ju inte slita mig från min egen spegelbild haha. Ska dra till jobbet om en timme och stressa där ist. Slippa tänka på en stund. Önskar att jag bara kunde slappna av i kroppen för det gör så ont. Är det inte det ena så är det de andra eller tredje. Kanske ska prova på att lägga mig ner en stund och slappna av. Tveksam till att det funkar men det skadar inte att försöka :).

Jag tar ett djupt andetag och andas ut. Känner mig lugn och lättad. Jag är inte lika nervös över att möta dig. Det hinner gå många tankar genom mitt huvud under de långa minutrarna. Tittar upp och ser din bil svänga in på vägen och jag följer den ända till du stannar. Börjar känna mig nervös igen. Tar ett djupt andetag igen innan jag tar mitt första steg mot bilen. Du sitter kvar och väntar och tar en snabb titt efter mig. Jag tar tag i handtaget och muttrar något för mig själv och öppnar dörren. Du vänder dig om och tittar på mig. "Hej" får jag fram och försöker kväva leendet. Vi åker en bit bort, lite mer avskilt. Du sätter dig i baksätet brevid mig och jag säger "det var länge sen" skämtsamt. Du skrattar och säger bara "visst var det". Allt känns som vanligt, som att inget någonsin har hänt. Vi pratar som om vi pratar varje dag och skämtar. Våra blickar möts 100 gånger under samtalet. Det räcker med att en blick ändras och allt blir annorlunda. Vi sitter där helt tysta nu och bara tittar på varandra. Med en blick av åtrå och längtan. Jag tänker bara på hur vacker du är och hur mycket jag har saknat dig, hur mycket jag älskar dig och hur allt kunde bli såhär. Du tar tag i min haka och drar mig mot dig samtidigt som du lutar dig fram och kysser mig. När jag öppnar ögonen ser jag rakt in i dina och behöver ta ett djupt andetag. Händer det här? Kysser du mig så jag tappar andan just nu? Ja, det händer. Tar tag i dig och kysser dig med all den kärlek jag har till dig. Vi sitter där lutade mot varandra näsa mot näsa och bara njuter av varandras närhet. Jag ser på hela dig hur ont det gör, hur mycket du har saknat mig. Jag känner dig, jag kan dina blickar och dina ansiktsuttryck nu. Jag känner precis likadant. Jag vill att tiden skall stå still, att vi ska stanna kvar i den stunden för alltid, där det bara är vi två som existerar. Som vanligt är kemin mellan oss helt otrolig. Att vara med dig är nästan magiskt. Vi är synkade på alla sätt och kan varandra. Det gör mig både glad och ledsen på samma gång. Det är skönt att veta att jag har kunnat slappna av så mycket med dig att du har lärt känna mig på det sättet. Samtidigt kan det göra mig väldigt ledsen då jag inte kan vara med dig. Klockan tickar på och du inser att den blivit ganska mycket och behöver åka hem. Medans jag bara sitter där utan tidsuppfattning och kan sitta där för alltid med dig. Du släpper av mig och vi står och pratar några minuter. De tankar jag har just nu är om jag någonsin kommer träffa dig igen. Jag önskar att jag hade modet nog att ta ett steg fram till dig och krama dig hårt men jag gör inte det. Jag är lite rädd. Vi säger hej då, du sätter dig i din bil och jag ser dig åka iväg. Både glad och lite ledsen sitter jag där i min bil och önskar att jag var din. Tankarna om att få spendera dagarna i ditt sällskap och sova med dina armar om mig på nätterna är nu ett faktum. En dag kanske det bli så, en dag..

- "I crave a dangerous kind of love. One that breaks hearts and bed springs."  

Inne på dag tre med div. skit som spökar. Fortfarande yr och konstig i huvudet. Jag är helt säker på att jag gått in i väggen, precis som sist, men jag bara skiter i det och fortsätter. För så kan det inte vara när man ändå känner sig "okej" tänker jag och har viftat bort allt. Men nu är det annorlunda. Jag mår fortfarande inte bra. Och så ska jag gå jobba imon dum som jag är. Får se hur jag mår imon och vad jag gör åt det då. I värsta fall får jag väl bli sjukskriven en längre tid, inte mer med det liksom. Vad ska jag göra? Jag har inte mått bra på länge och vart sjukt stressad och allt där till. Det är inte så konstigt om kroppen säger ifrån till slut, ordentligt! Kan inte påstå att jag hade tyckt att det var hemskt att få vila upp sig just nu. Var ju så långt ner redan i december men sjukskrev mig inte, nu är det april och det börjar ta ut sin rätt nu. Som nu, två dagar där jag inte gjort ett skit och helt plötsligt kan jag bara, nästan däcka på plats. måste tvinga mig själv att hålla mig vaken. Sådär bara, poff så somnar jag nästan. Stående, sittade, ja oavsett vad jag gör.

Jaja, på tal om att må så mådde jag ju lite sådär igår kväll. Kanske inte skulle kört bil kände jag när jag var påväg hem, Men iaf, fick till en "date" igår! Asså, vad ska jag ta mig till med den människan? Jag vill ha han på alla sätt som kan tänkas! Jag låtsas som att vi bara är vänner, men vi är inte det. Vi är egentligen så mycket mer men kan inte vara det just nu. Vi känner väldigt starkt för varandra. Jag var så nära på att säga att jag älskar han igår men som tur var hann mitt huvud reagera innan munnen öppnade sig och uttalade orden rent spontant. Det var inget jag tänkte på, det var bara vad jag kände och det var nära att komma ut som ord! Stelt! Även om han vet att jag gör det så är det inte riktigt läge och säga det kanske. Äsch! Inte hela världen om det hade hänt haha. Den kemin som finns mellan oss är helt otrolig. Vi båda konstaterade igår att det är nåt speciellt med oss som får allt att bli så bra, att vi känner så när vi är med varandra. DÄR är en av anledningarna till att det måste sluta med ett oss! Den kemin och det som finns mellan oss har jag aldrig känt för någon och har väldigt svårt att tro att det ska bli så med någon annan. Vi kan helt enkelt bli det bästa som någonsin hänt! Vi är både varandras svaghet och kompliterar varandra på alla plan. Det är unikt. Vi har väldigt roligt ihop, även nu både när vi setts och när vi pratar. Och som jag saknat att prata med honom! Att man ska behöva förlora allt för att inse vad man saknar och vill ha. Eller jag har alltid vetat att jag vill ha honom, men jag trodde aldrig att jag kunde förlora honom. Det misstaget gör jag inte om. Har jag fått en sista chans här nu så kommer jag ta den, och jag kommer aldrig släppa! Jag vill ha det helt underbart fantastiskt och vara lycklig. Vill alltid le som jag gör när jag är med honom, eller tänker på honom. Jag vill inte ångra i hela mitt liv och undra hur bra vi hade kunnat ha det! Jag ska veta, varje eviga dag!

- No matter what, nobody can take away the dances you've already had.

Lördag slutade lite oväntat. Hann typ lägga mig i sängen 2 minuter senare var det bara att klä på sig igen och dra. Fick för mig att dra ut på stan. Dummaste iden någonsin. Var hemma vid sju och sov i tre timmar, sen var det bara att gå upp, käka, göra ordning sig och dra till jobbet. Tummen upp till att jag inte var bakis iaf. Så nu har jag bestämt mig för att isolera mig, hålla mig borta helt från sociala aktiviteter med alkohol inblandat. Nej tack, pallar faktiskt inte med mig själv. Så ja, jag får snällt vänta på att ångesten lägger sig och sen bara glömma allt. Jag blev lite rädd för vad ett singelliv skulle kunna komma att göra med mig. Det var en otäck tanke. Jag passar inte så, iaf inte just nu när jag befinner mig där jag är. Jag passar bättre i ett ickesingelliv med en vanlig gosa-i-soffan svensson kille! Där det räcker att det är vi bara med en bra film och en påse godis, mer behöver jag inte. Ser fram emot det livet faktiskt. Ränna på krogen och bli snorpackad och allt det där, nej det är faktiskt inte ens kul. Det jag var mest orolig för var att jag inte vill förstöra relationen till mitt ex för just nu har vi, första gången på många år, en bra relation till varandra. Hade ju vart kul om jag lyckades förstöra den, men inte ett ord har jag nämnt och hoppas kunna få detta gå obemärkt.

Veckan började bra med en försovning. Ljudet på väckarklockan hade på nåt sätt sänkts så det kom ju inget ljud. Blev väckt halv åtta och då var det bara att dra på racerfarten, fixa kläder, frukost, allt det där som behövs till skolan. Vi blev ändå bara 20 minuter försenade. Så är det ju rätt gött väder ute också. Satt ute och käkade frukost. Satt där i 1,5 timme i solen och glassade. Ska nog ta med en kopp kaffe sen och sätta mig igen om en stund. Fixa mat och ta en powernap kan väl behövas innan jobbet också.

Har inte hört ett ljud från en viss person, inte för att jag tror att jag ska det men klart jag undrar om han kommer höra av sig igen med tanke på hur fort han gjorde det sist. Jag kommer inte höra av mig. Lek du svår, jag vann! Och om han hör av sig, vad kommer han säga? Aja, den dagen. För varje dag som passerar nu, blir det "lättare" i brist på ord, att inte bry sig. Eller ja, hur ska jag förklara det egentligen? Det gav mig en boost och jag mådde, om jag mådde på detta! Och har vart glad och så, är fortfarande. De tankar jag har, är enbart positiva. Jag tänker inte typ "varför hör han inte av sig? Har jag gjort nåt? tycker han inte om mig? Varför gör han såhär efter vårt möte?" Haha nej! Jag tänker snarare "det var ju trevligt, du vill fortfarande ha mig so bad, you loooove me, jag är ändå glad att vi fick chansen att ses och jag förstår verkligen om han inte hör av sig". Grejen är den att jag inte blir ledsen över att han inte hör av sig, jag förstår. Jag kan tänka mig att han har dåligt samvete, är rädd för sin egen skull över att ha kontakt med mig, så som jag kände först. Eller så är det allt. Men jag kom över ganska mycket nu. Nu är jag bara mest glad för allt. Tackar ju självklart inte nej om jag får mer liksom. Nä, jag känner mig ganska tillfreds med det just nu. Lustigt hur saker kan väda så fort. Jaja, nu får jag se till att börja med allt jag har kvar innan jobbet!

- It's easy to say you're over someone if you aren't seeing them. The challenge is to look them in the eye and see their smile and hear their voice an still be able to say "this is mot what I want anymore."

Sitter här med ett glas vin, bra musik i lurarna och bara mår. Har vart iväg en stund och fått några goa skratt. Det är skönt att ha en vän som kan en utan och innan, men det vore konstigt om man inte kände varandra efter 20år!

Borde säkert gå lägga mig men det är inget som tilltalar mig just nu. Mina tankar upptas av en person just nu. På ett bra sätt (tror jag). Eller ja, jag kan helt enkelt inte sluta tänka på hur sjukt allt detta faktiskt är! Det är som att jag vaknade upp ur en koma, eller helt plötsligt klev ur min bubbla som jag levt i länge. Jag har börjat tänka på min framtid lite mer, har börjat tänka på alla saker jag behöver göra och om min framtid är "sammanflätad" med hans. Om det här faktiskt är en "andra" (snarare 7011:e) chans för mig/oss. Jag har så mycket funderingar, men alla är verkligen bara positiva! Detta innebär att hur mycket jag än vill göra det i min egen takt, så måste jag kanske skynda lite. Och det bästa med det är att jag faktiskt känner att jag inte behöver skynda, för jag är redan där, i min takt, redo att ta nästa steg. Känner inte oro eller ångest inför att ta upp det sista som är kvar. Jag menar, vi har inte vart tillsammans på snart 11 månader men bor fortfarande ihop. Jag börjar känna att jag behöver mitt nu. Jag behöver få det här kapitlet avslutat. Sen kan vi ALLA må bättre, bra! Samtidigt vill jag inte gå miste om den här chansen jag har här. Jag bryr mig inte om vad nån annan har att säga om oss, ifall det blir så. Jag älskar honom mer än ord kan beskriva och ja, han är någons vän men vad gör det? Vem säger att vi inte kan finna varandra och vara helt perfekt skapta för varandra?! Vem bestämmer det? Inte fasen är det dem iaf! Det gör bara vi! Det är bara vi som kan avgöra det, för det är en sak mellan oss. Det kunde vart vem som helst. Men nu är det han, och jo det är lite känsligt men det går över. Jag vill ju inte ha vem som helst liksom, då hade jag redan löst det, med vem som helst.

Och nåt helt annat då, bestämde mig för att typ kick starta min träning och i det skulle det då ingå bättre kost. Detta var 4-5 dagar sen. Kan säga att jag inte tränat en enda gång på dessa dagar om man inte räknar onsdagen som tränig, fick ju iaf träningsvärk haha. Och kosten, sa igår: -"tanken var att jag skulle äta bättre, inte mindre". Får typ inte i mig mat! En macka, en banan och yttepytte fläsk och potatisgratäng är det som mött min mage idag. Kidsen får inte ens så lite mat vid ett mål. Men det går väl över. Dock har jag tagit två glas vin nu sen jag kom hem och hej vad jag känner av det just nu. Konstigt? Nej! Känner att jag behöver avrunda och kanske lägga mig. Ska ju ändå upp imon och är sjukt sugen på en promenix, i skogen eller åt helsike långt bort!

To be continued..

Jo så det är ju så att somliga tror på det där med ödet. Jag är inte en av dem, förutom i extrema fall (vilket är väldigt sällan) kan jag ju undra lite. Det är ofast när nåt helt sjukt konstigt händer och jag börjar överanalysera allt.

- Av alla dagar, varför just idag?

- Varför just nu?

- Hur kommer det här påverka mig?

- Vad betyder det här?

- Vad kommer hända?

- Är det här verkligen menat då kanske..?

- Vad händer?

- Hur kunde det gå från 0-1000 på ett ynka beslut?'

- Vad är det här egentligen..?

och sist men inte minst

- Var det här ödet?

Ja, där har vi det. Var det här ödet? Är det menat? Eller var det bara den sjukaste, konstigaste, mest otroliga slump att våra vägar korsade den dagen? För som jag undrar, hur kunde det gå från 0-1000 så fort? Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om det här. Hade vi inte mötts den dagen, så hade aldrig det här hänt. På nåt konstigt sätt känns det ändå som "ödet". För jag vet att jag hittade rätt, jag fick en jackpot i en "själsfrände" utan dess like, med djupa oförklarliga känslor och allt vad det innebär. Kompatibla på alla plan. Jag ville ju inte ge upp hoppet om att vi att hör ihop, för en sån sak känner man ganska tydligt. Men ibland får man bara svälja vad man än känner och gå vidare liksom. Men det här, nej jag gav inte upp. Jag mådde inte bättre och jag glömde inte bara för att jag slutade prata om det och låtsas som att det aldrig hade hänt. Det här rev upp allt som jag hade byggt upp för att skydda mitt psyke och mitt hjärta från den sorg jag kände när det var som värst. Jag instalade mig att jag mådde bättre och att jag en dag skulle må bra utan honom. Vilket jävla skitsnack rent ut sagt. Att man kan bli så bra på att luras att man klarar av att blåsa sig själv, det är sinnes. Men det kanske bara är en skyddsmekanism som automatiskt gå igång för att man inte ska krossas fullständigt?

Det här har ändå gjort mig lugn, fått mig att må bättre och ev komma lite längre i hela den här läkningsprocessen. Jag satt ju fast i mitt ältande utan ett enda svar, utan ett ljud från den enda som kunde ge mig svar och sinnesro. Nu har jag fått några få svar och lite extra där till. Jag kan för tillfället inte vara mer än nöjd. Jag kanske ballar ur totalt, jag kanske kan gå vidare, jag vet inte. För stunden mår jag inte piss iaf. Jag ler faktiskt. För "ödet" tyckte att jag lidit tillräckligt just nu kanske och ville ge mig lite ro. Det känns ändå som att vi kan klara av att vara "vänner" för att vi har ändå en bra dialog, lätt och trevlig. Jag tror att vi ev kan klara av att höras av på telefon ibland. För först var det absolut inte ett alternativ för mig. Men jag har fått svar och fått läka lite..

Jag borde kanske inte gjort vad jag gjorde för jag vet vad som egentligen är bäst för mig. Men hur stoppar man sig själv från att göra något som egentligen är så dumt, när allt man vill är att ta varje chans man kan få? Det är ju så när man är så kluven och när man känner lika starkt nu som då. Jag tror inte ens att jag någonsin skulle behöva yttra ett enda ord om mina känslor för honom, för han vet precis vad jag känner. Och han behöver inte säga något till mig, för innerst inne vet jag vad han känner för mig, som han så många gånger förklarat och jag har lyssnat. Vi lider nog båda av det här. Där står vi så nära med alla dessa känslor för varandra, som inte bara går att sopa undan, men kan inte göra något åt det mer än att utbyta några få blickar, när vi egentligen bara vill skita i allt och bara ta tag i varandra och aldrig mer släppa. Vi har lärt känna varandra på ett helt annat sätt. Vi har båda visat våra dåliga sidor, vi har båda upplevt det bästa med varandra och allt där emellan. Vi har lärt oss varandra såpass att ord ör överflödiga ibland. Jag kommer aldrig ångra något med det här, jag har lärt mig mycket, jag har fått känna mycket, uppleva en hel del jag inte ens kunde drömma om, jag har blivit älskad på ett sätt som jag alltid vill bli älskad på.. 

Med andra ord, jag överanalyserar allt!

Men det är ändå lite såhär jag känner..

"Fly ni bäst ni tror er kunna, men det kommer inte hjälpa. I själen är ni redan förlorade till varandra. Ni är sammanflätade på ett sätt som är större och starkare än alla de rädslor ni båda bär på." ("Den Enda" -Daniel Mendoza)

Det känns som att mitt liv går ut på att hålla mina känslor i styr. Jag vill bara skrika rakt ut och få utlopp för det som finns inombords, men det kan man inte göra som en "normal" människa. Det är en fruktansvärt frustrerade känsla att inte kunna styra de känslor jag har. Det är jobbigt att veta att jag inte kan påverka det som skett. Jag har kämpat på bra hela året för att må bättre, men jag har egentligen inte mått bättre. Jag har vart väldigt naiv. Klart att det känns bättre när man trycker ner allt och låtsas som att inget hänt, när man riktar sin energi på annat så att man ska slippa tänka på det som man behöver bearbeta. Det här rev upp alla sår igen. För ca en månad sen vaknade jag upp i den värsta panikattack jag någonsin upplevt. Efter det var jag rädd för att sova. Jag var rädd för att jag ska behöva uppleva det igen. Och från den stunden har jag bara tänkt på en person. För det är förmodligen där min ångest ligger. Jag är så rädd att hamna på samma ställe igen. På ett dåligt ställe, fylld med mörker och sorg. Saknad aptit, sömnbrist, några vändor till sjukan (pga av stressen min kropp utsattes för), sorg och ingen livslust. Och jag har aldrig vart en "svag" person egentligen. Jag har alltid klarat mig, men nu förstår jag ingenting. Jag kan inte greppa tanken om att mina känslor i detta ämne är så starka som de är.
Jag är otroligt, djupt och löjligt förälskad i dig. När jag sa att jag aldrig känt så här för någon annan, så menade jag verkligen det.  Mina känslor för dig har alltid vart sanna. Jag känner lika starkt för dig idag som jag gjorde den dagen vi slutade finnas i varandras liv. Det är lite löjligt hur mycket jag faktiskt älskar dig. Och det värsta för mig är att jag aldrig kommer sluta älska dig. Och just av den anledningen kommer jag aldrig kunna vara din vän, inte för att jag inte vill, utan för att jag inte klarar av att ha dig i mitt liv och konstant bli påmind om smärtan att inte få vara med dig. Jag är ändå nyfiken på vad du tänker, hur du kände när du såg och träffade mig? Var det samma som jag? Ville du egentligen också bara hålla om mig och inte släppa, bara känna doften på den person man vart så nära med? För från min synvinkel verkar du ha klarat detta fint. Du har ju nån som uppenbarligen kan få dig att glömma mig. Men det har inte jag. Jag har ingen som kan ta bort smärtan för mig, jag bär på den själv och den är tung. Det kommer ta lång tid det här. Jag tror att om jag inte pratar om dig och låtsas som att vi aldrig har hänt så ska det funka bättre för mig. Jag vill inte börja om med den plågsamma processen med att komma över dig. Jag önskar att du kunde finnas här för mig och vara min men det är som sagt bara en önskan. Jag har bränt min bro och får traska i strömmen istället. Jag vill bara skrika ut min smärta, bara skrika rakt ut till dig om allt. Bara få ut det! Aaaah!!! Jag vill bara tvinga dig att prata med mig och förklara allt!! Ruska om dig och fråga vad fan du sysslade med? Jag har gett dig ett avslut men jag står fortfarande här som ett frågetecken med smärta i bröstet och bara undrar..