Ibland när man känner att folk börjar ifrågasätta och tvivla på en, när man bara känner misstro oavsett så känns det riktigt jävligt, ibland. Ibland kan folk få en att känna sig liten och misslyckad. Detta gäller i största allmänhet..
Men jag tänker såhär; jovisst har jag gjort dumma saker, fel val, saker man inte alltid vart så stolt över, men det hör till lärandet. Många av de saker jag gjort när jag tänker tillbaka på och då ångrade, de ångrar jag inte idag. Det har lärt mig nåt, det tar bara tid och mognad att inse "läxan" i vissa situationer.
Jag känner mig ganska lyckad och bra oavsett vad Bert eller Kerstin kanske tycker om mig, det har inte gått i mina skor, suttit i min båt, trillat i vattet och nästan drunknat, kämpat för att ta sig upp med knappt andan i behåll. Jag knarkar inte, jag rånar inte gamla tanter eller plågar katter. Jag springer inte runt och är elak mot folk och trycker ner dem. Jag snor inte, varken från folk eller butiker. Jag bränner inte ner nåt, förstör inte andras egendom eller anser att jag kan göra vad som än faller mig in. Nej, jag gör ju inte allt sånt. Jag har två underbara människor att tacka för att jag är den människa jag är idag. För att jag är en bra person. Det är mina föräldrar, som lärt mig allt dem kunnat från mitt första andetag och fortsätter till de drar sina sista. De har lärt mig skilja rätt från fel, lärt mig att behandla folk bra, att det är fel att stjäla, inte bra att knarka, att man behöver en bra grund för att ha en chans i livet, att man ska göra det man tycker om, att ett jobb är viktigt att ha, att man ska värna om sina nära och kära, de har lärt mig att göra bra val i livet, de har lärt mig att ställa upp för dem som behöver mig, lärt mig att vara generös, de har lärt mig om kärlek och sorg, de har lärt mig att gå min egen väg och nå de mål jag sätter. Ja de har lärt mig en himla massa bra saker. De är bra människor med bra värderingar som i ett andetag skulle göra allt för mig, därför vet jag att jag är en bra människa oavsett vad nån annan tycker, tror eller försöker säga mig. Min mor och fars åsikt om mig som person är den enda som verkligen betyder något för att jag vet att de är ärliga, de skulle inte ljuga för mig i hopp om att göra mig glad, det är ärliga och ger mig en käftsmäll om det så behövs för att jag ska resa mig upp starkare. Mina närmaste vet vem jag är, de är de få som vet vem jag är, vad jag står för och är brutalt ärliga. Det tackar jag för och de är de enda som har vart värda att behålla. Så ja poängen är att jag är en bra människa och mina föräldrar har gjort ett fantastiskt jobb med att uppfostra mig!