Satt och skissade lite på en kommande tatuering, Picasso som man är så blir det sådär. Men det är väl därför det finns folk till det antar jag? Haha. Det här var mer än "överblick" på hur jag vill ha den, på ett ungefär. Det blir en ganska stor tatuering, hela armen :D. Jag är så sugen!! Vill göra det redan nu. Jag har gått i fem år och tänkt göra nåt men det blir aldrig av, så nu när jag får chansen till det så blir det av med en gång! Det är lite av en "slutet på skiten, början på ett nytt kapitel tatuering". Det var rätt skönt att få irritera sig på nåt annat en stund :). Men så får man ju andra saker att irritera sig över!
Sen blir jag mer förbannad på mig själv! Varför väntar jag? Bestämde mig faktiskt förut för att jag ska gå genom lite saker imorgon, kläder osv och ev packa det så att dom grejerna är klara. Jag hinner ju få några timmar själv. Sen så får vi se om jag kan lyckas kläcka ur mig det här för jag vill ju verkligen inte vara kvar. Jag har bestämt mig och jag har bestämt mig för att inte vara rädd för saker. Min rädsla för att det kommer bli väldigt jobbigt har redan hindrat mig så länge. Jag har bara behövt förbereda mig på rätt sätt och jag är färdig med det. Det är dags att börja agera och sluta fantisera. Jag vet att jag klarat det här, jag vet att det kommer bli skitjobbigt, jag vet att jag inte kommet backa, jag vet att allt löser sig och framför allt att det här är rätt lösning. Jag menar, vem vill bråka hela tiden, vem vill bli kallad dum i huvudet 14 ggr om dagen? Ingen, ingen vill och ingen människa orkar leva så till slut. Jag vägrar gå under pga ett dåligt förhållande. Jag har redan vandrat på den stigen, men jag tänker inte hamna där igen. Nu är mitt mål att må bra, säga nej till det jag inte känner gynnar mig, jag tänker bli lite mer "egoistisk", jag tänker inte sätta mig själv sist längre. Ingen ska få trampa på mig igen, någonsin!
Som sagt, allt kommer lösa sig. Oavsett hur så kommer det iaf vara bättre än nu, det vet jag :).
Och innerst inne, väldigt långt in, så har jag ändå inte getg upp tanken på att det fortfarande finns en chans för mig. Det blir inte lätt och jag har mycket att bevisa men jag tror inte att det är helt omöjligt att det kan vända och bli något av det finaste jag upplevt :). Men för nu så kommer det inte bli något jag fokuserar på, inget jag kan fokusera på. Jag har andra saker som måste tas om hand först, som måste göras. Jag kan inte ha det att falla tillbaka på när det är svårt, då fortsätter allt som vanligt bara. Och jag är så sjukt bestämd så jag klara det också. Ju tidigare, desto bättre, gärna två år sen redan.
Jaja, känner mig på lite bättre humör, jag ler tom. Det var längesen.. Let's do this!
/Over and out!

Just i denna stund känner jag mig helt förstörd. Jag har kämpat emot tårarna hela dagen och lyckats ganska bra. Men för dryga två timmar sen gick det inte längre.
Det är så mycket känslor och tankar inom mig just nu och jag känner att jag inte klarat av så mycket på en gång. Jag vet inte hur jag ska hantera allt, hur jag ska bete mig, vad jag ska tro, vad jag ska säga och vad jag vågar fråga.
Att efter tre veckor, äntligen, bara få stå på samma punkt, att bara krama dig och bli omhållen.. Vad ska jag göra? Jag kunde inget annat än att gråta.
Vi är så mycket mer än bara vänner. Hur mycket vi än försöker låtsas, kan vi aldrig gå tillbaka till att bara vara vänner. (Även om det skulle vara flera år senare så vet vi båda vad vi en gång kände för varandra och varje gång blickarna möts, det är då det avslöjas). Vi försökte båda två, vi kämpade med den här vänskapliga ytan, men våra hjärtan vill så mycket mer! Din blick slukar mig, tankarna om dig förtär mig. Jag älskar dig så mycket att det gör ont. Och nej, jag vill inte vara din vän! Jag vill vara din allra bästa vän, jag vill vara där för dig i vått och torrt, jag vill berätta saker för dig, dela med mig av mitt liv, jag vill krama och pussa dig varje dag, jag vill skratta med dig och ibland åt dig också, jag vill ge dig all den kärlek jag har att ge just dig, jag vill allt det här med dig för att jag känner dig och jag vet att du aldrig skulle ta det eller mig för givet, jag vet att du skulle uppskatta allt. För jag vet hur mycket du älskar mig, och mer därtill.. Jag önskar bara att jag snart kan få berätta det här för dig.
Det känns så fel att inte avsluta något med "jag älskar dig". Jag fick den här känslan i bröstet igen förut, den när det verkligen känns som att hjärtat gått sönder. Det kniper till och sen gör det bara ont, varpå gråten och ångesten kommer. Jag vill inte ha ont längre, jag vill inte känna såhär! Jag vill att allt ska vara över nu.
Jag får väl lägga mig och sova så jag orkar med mig själv imon.
/Over and out!