Jag vill men ändå inte. Jag vill för min egen skull, för att jag ska slippa må så dåligt. Sen vill jag ändå inte för det innebär att den sista slutliga "kontakten" försvinner. Mitt huvud kan inte låta bli att grubbla, mitt hjärta kan inte låta bli att känna vad den känner och min kropp kan inte låta bli att reagera med fysisk smärta. För det är väl naturligt..? Intalar jag mig själv. Är jag redo..? Jsg menar, det är ändå kört på riktigt! Varför ska jag plåga mig mer än nödvändigt. Jag är så vriden på så många sätt just nu. Min kropp tar skada av all stress jag känner dagligen. Jag sover dåligt, äter dåligt pga att det inte finns nån aptit - hos ett matvrak! Jag har konstant ont överallt och kan inte slappna av. Jag har så mycket i huvudet just nu. Jag är ganska desorienterad och glömsk. Jag borde ligga i sängen och sova nu, men ja vad gör det om 100 år? Jag har suttit här vid köksbordet och lipat i två timmar. Jag orkar liksom inte bry mig om att inte bryta ihop när nån ser mig längre. Fuck it! Det är så här jag mår, inte det påklistrade leendet jag kör med varje dag. Även om jag är "omringad" av folk som stöttar mig så känner jag mig så fruktansvärt ensam. Jag kan verkligen inte sätta ord på det jag känner, jag kan inte få nån annan att förstå. Jag trodde att jag kunde ladda batterierna och få mer ork men den orken jag hade då är borta nu, sen ett tag tillbaka. Hur tänkte jag där? Jag är en vandrande grönsak. Känner att jag vilken dag som helst kommer skita i allt, bara ge blanka fan i att ens gå upp. Stänga ner allt och bara ligga under täcket till ja, till när?
Och nej jag tycker inte synd om mig själv! Jag är bara vad jag är just nu, ett vrak. Aja, lite mer It must have been love..

Vart tar tiden vägen..? Året är snart slut. Lever i min egen bubbla där tiden verkar stå still. Jag har så mycket att ta tag i som jag inte orkar. Kan nån annan göra det åt mig?
Funderar starkt på om jag ska gå prata med nån som kan hjälpa mig att reda ut mig. Jag kan nog behöva det, iaf när den jobbiga tiden kommer.
Det är en vecka sen vi hördes av, säkert en månad sen vi såg senast. Inte en enda dag går utan att jag tänker på dig. Näst intill varenda minut av min vakna tid tänker jag på dig och på natten drömmer jag om dig. Det är inte lätt.. Men det är bäst så. Jag kan fokusera på resan jag har framför mig och jag slipper såra dig under tiden. Men jag saknar dig nåt otroligt, varje cell i min kropp skriker efter dig och din närhet! Svårt att tro men emellanåt så gör det fysiskt ont i min kropp av saknaden. Helst när jag vill berätta nåt roligt för dig, bars för att inse att du faktiskt inte längre är en del av mitt liv, på riktigt. Det gör ont, det får mig att gråta. Men då gråter jag till det känns mindre dåligt, tar ett djupt andetag och fortsätter mitt liv, jag överlever.
Jag vill bara ha det här gjort och kunna andas ut, slappna av och inte vara så stressad mer. Jag måste finna orken och behålla den, jag behöver det! Ett djupt andetag och ta tag i det här nu! Nästa vecks ska börja med några fler svar/lösningar.

Fett låååångt inlägg, borta! *poff* fuck you vad trött jag blir!! Orkar inte..