Ren och skär panik råder idag. Det är den enda känslan min kropp klarar av att känna idag, det tar aldrig slut. Blir avdomnad och nästan apatisk, kan inte andas hur mycket jag än försöker fylla lungorna med syre. Jag är på väg att gå under.. Jag vet det här men ändå sitter jag här och gör inget åt det? Jag har kommit fram till att jag är feg, riktigt jävla feg. När blev jag det? Eller har jag alltid vart det? När började jag låta folk bete sig på det här sättet mot mig? Vad är jag rädd för? Jag vill ju inte det här! Jag är bara så trött och vill att det här ska vara över..
Borde sova också eftersom jag ska upp tidigt men vem kan sova med den här känslan i kroppen.
Jag undrar hur det känns när dom tre små men så starka orden är sagda. Kommer den här tyngden på mina axlar att försvinna? Jag undrar så mycket, jag tänker på så mycket, jag är för lite.
Min kropp klarar inte av det här länge till. Magen krånglar och allt gör ont. Varför låter jag mig själv lida? Varför låter jag honom må bra? Varför ska jag bry mig om honom? Han har ju visat ytterligare en gång att han ger blanka fan i vad jag har att tillägga. Han sätt och önskemål eller inget alls. Vi mår inte bättre eller blir lyckliga av han jäkla projekt! Det går djupare än så. Vi är ingen quick fix. Jag blir inte lyckligare i nåt stort hus mitt i ödeskogen. Jag blir inte lyckligare över att isolera mig ännu mer än vad jag redan gör. Jag behöver komma härifrån, men inte till skogen. Jag behöver bli fri!
/Over and out!