En ganska viktig detalj är jag inte känner som du. Om vi fann en dröm, var den redan dömd, förlåt.

Igår fick jag en underbar feber så jag har vart hemma från jobbet idag, blir även hemma imon. Hela kroppen värker och jag är slö.
Det hjälper ju inte till direkt när han kommer hem, då sätter min kropp igång och fuckar ur helt. Världens ångest, tryck över bröstet och så skakar hela kroppen, lite som myrkrypningar i fingrarna.

Jag har bara legat på soffan hela dagen och glott på tv, försökt sova. Tänkt och tänkt och tänkt. Jag måste göra slut, idag! Känns ganska bra, "fridfull" med detta. Börjar acceptera att jag inte kan tänka på att han blir sårad. Jag måste tänka på att jag inte kan vara olycklig resten av mitt liv. Kan inte må såhär längre, inte när det blivit ännu värre för mig nu. Jag får bara ta den smällen att det kommer vara jobbigt ett tag. Men hellre ett tag än resten av livet :)

/Peace out!

Försöker lugna mig. Försöker hålla paniken nere. I kroppen känns som att jag behöver springa ett maraton trots att jag är sjuk och har feber. Varför kan inte jag bara få vila? Men det är inte orsaken till paniken. Det är han som är det! Jag behöver styrka och sinnesro nu. Var är min styrka och vilja? Jag, min kropp orkar inte mer. Jag är på gränsen att brista men jag trycker bara ner det åter igen. Det har börjat ta ut sin rätt på både kropp och utseende.
Nu skulle han prompt ta med mig och visa tomten. "Åh du är så entusiatisk att du nästan spricker". Ja men tvinga inte på mig saker jag inte vill! Vad fan tror du den där "jag vill göra slut" skiten betyder? Att jag vill köpa en tomt och bygga ett hus med dig? Ja för det är hur jag har hört att man tolkar det! Får jag fan inte tummen ur typ exakt nu(!!!) så sitter jag snart olycklig i skogen! Nej! Nej! Nej bara så mycket nej det går! Har vi inte så mycket andra bekymmer att ta tag i först ändå? Inte starta ett sånt jäkla projekt! PANIK! På riktigt nu, jag måste skärpa mig, jag pallar inte det här. Jag sitter här med gråten i halsen och vill skrika rakt ut. Jag klarar knappt av en vindpust vid fel tillfälle. Jag går på nålar. Känns som att jag sitter i en tvångströja och munkavel. Jag MÅSTE lösa det här nu!
/nopeace

Sommartider med Gyllen Tider, en av dom bästa låtarna som finns! Ren lycka när jag lyssnar på den. Den har alltid spelats under de bästa tiderna i mitt liv. Jag kan känna en varm sommarbris, doften av havet, kärlek och underbara människor. En längtan efter sommaren, lyckan, friheten och framför allt kärleken! Fy attans vad jag alltid vill känna mig så lycklig som jag gör när jag lyssnar på den. Eufori! Låter säkert astöntigt men det är en bestående grej genom allt som vart bra :).
Kvällen har vart lyckad men ändå inte. För min del har det vart stora framsteg när det kommer till tröst och närhet, finnas till och stötta nån. Är ju så sjukt dålig på det annars. Eller ja, jag vill iaf tro att jag gjorde nåt rätt den här gången och att det är något som märks. Jag försöker verkligen, mitt allra bästa någonsin. Jag tror på ett bra slut trots alla motgångar, trots att jag är så tvär och jävlig. Jag tror att allt löser sig till det bästa. Idag iaf så är något väldigt annorlunda med mig, jag vet inte vad det är men det är bra och jag hoppas att det håller i sig.
Nä som med en käftsmäll kom tröttheten så jag får gå lägga mig nu!
/Peace out! ??

Jag hade en av dom bästa dagarna hittills i måndags. Allt var underbart och perfekt. Vi kollade på film, mös massor, lagade mat och jag tom klippte honom. Allt var helt underbart ända till den stunden i bilen när jag skulle hem. Jag fick ont i magen, mådde illa och blev riktigt ledsen. Jag ville inte att det skulle vara över, jag ville ha resten av kvällen och natten också. Jag ville ha all den kärlek och närhet jag fick, även på natten. Och dagen efter var jag som en helt annan person, jag var glad och bekymmerslös på något sätt. Inget "jobbigt" var jobbigt alls och jag var lite mer "äh det löser vi, inget att stressa över". Fick tom höra över telefon att jag lät väldigt pigg och glad mm från en person som jag inte känner och som jag väldigt sällan pratar med. Så vill jag alltid vara! Jag kan få det när som, men det är nåt med mig som inte får tummen ur hur mycket jag än vill. Blir så arg! Varför kan inte min hjärna och min kropp sammarbeta lite! Och min mun behöver öppna sig nu, innan jag bryter ihop helt. Som i denna stund känner jag mig lugn och tillfreds med det jag vill ha sagt men så fort han kommer hem och jag vill prata så börjar mitt huvud att mala och den slutar aldrig. Jag stressar upp mig för något som förmodligen inte är så jobbigt alls. Jag menar, vi är mest som två vänner med barn som bor ihop. Vi har ingen närhet över huvud taget, ingenting! Vi gör inte speciellt mycket tillsammans. Vi har mest hans önskemål om allt och jag vill inte ha samma som han. När jag väl säger nåt så bråkar vi ist för att jag är tvär och tråkig som inte vill hoppa på alla 7011 ideer. Barnen mår inte bra när vi inte mår bra tillsammans. Det finns liksom ingenting kvar, och inte ens nåt värt att försöka mer för. Jag vet till 120% att han absolut inte kan eller kommer ändra sig, han ger mig bara nya tecken på det varje dag och för varje dag blir han bara mer dum i huvudet enligt mig. Jag vill bara inte ha det här dåliga samvetet över vad jag vill. Och jag kan inte fortsätta heller när jag inte mår bra här och det här blir min undergång. Dags att daska lite vett i huvudet!
/Over and out!

Tiden tickar och dagarna går. Varför går tiden så fort? Dagarna bara springer iväg, precis som att nån jagar dom med kniv! Vardagen fortsätter som vanligt medan jag är nån annanstans. Jag står helt still och allt runtom rör sig. Jag är så trött i huvudet, gör så mycket konstiga saker. Hjärnan maler på 24/7. Den går på högvarv även när jag sover. Även när jag tar en paus och försöker göra saker för att inte tänka på allt som smärtar så hjälper det inte. Det blir omedvete värre och jag gör så mycket konstigt ist. Blir lite rädd.
Leva dubbelliv i baksätet på en bil sätter väl sina spår..
Asså fan vad jag älskar den människan! Varför är jag då så jävla kall och hjärtlös? Vad är det för fel på mig? Jag vet ju att jag alltid haft lite svårt att uttrycka mina känslor och vid enstaka tillfällen blivit kallad känslokall och liknande men det här?? Nu tycker jag själv att jag gått för långt! Att jag faktiskt är riktigt elak! Han gör inget annat än visar sin kärlek för mig och jag fortsätter spotta på honom..
Mina känslor går från den ena till den andra till den tredje på två sekunder, jag vet inte vad jag ska känna eller varför jag känner så. Förvirrad och trött på allt! Snart lägger jag mig ner och går inte upp igen..
/Over and out!