Försöker lugna mig. Försöker hålla paniken nere. I kroppen känns som att jag behöver springa ett maraton trots att jag är sjuk och har feber. Varför kan inte jag bara få vila? Men det är inte orsaken till paniken. Det är han som är det! Jag behöver styrka och sinnesro nu. Var är min styrka och vilja? Jag, min kropp orkar inte mer. Jag är på gränsen att brista men jag trycker bara ner det åter igen. Det har börjat ta ut sin rätt på både kropp och utseende.
Nu skulle han prompt ta med mig och visa tomten. "Åh du är så entusiatisk att du nästan spricker". Ja men tvinga inte på mig saker jag inte vill! Vad fan tror du den där "jag vill göra slut" skiten betyder? Att jag vill köpa en tomt och bygga ett hus med dig? Ja för det är hur jag har hört att man tolkar det! Får jag fan inte tummen ur typ exakt nu(!!!) så sitter jag snart olycklig i skogen! Nej! Nej! Nej bara så mycket nej det går! Har vi inte så mycket andra bekymmer att ta tag i först ändå? Inte starta ett sånt jäkla projekt! PANIK! På riktigt nu, jag måste skärpa mig, jag pallar inte det här. Jag sitter här med gråten i halsen och vill skrika rakt ut. Jag klarar knappt av en vindpust vid fel tillfälle. Jag går på nålar. Känns som att jag sitter i en tvångströja och munkavel. Jag MÅSTE lösa det här nu!
/nopeace