Man kan inte ha känt en person i tio år och sen inte se när den personen mår som sämst i sitt liv. Antingen så är man helt hjärtlös och egoistisk eller så skiter man bara i det. Kan ju faktiskt vara alla tre. För stunden undrar jag vad som rör sig i det huvudet. Jag vet ju mina egna tankar, funderingar, planer, rädslor, önskemål, drömmar. Men asså det där huvudet är ju helt oförståeligt. Att ställa en sån fråga till mig från början ens och sen bli sur när jag svarar på det. Och det värsta är ju att han började kalla mig saker. Asså vänta, vadå? Har du inte fått lära dig alls att respektera en annan människa? Gör som jag och håll käft om du inte har nåt snällt att säga. På riktigt! Nä det är ta mig fan sista gången, och det ska jag göra jävligt klart för honom. Där har jag precis suttit och gråtit för att han har vart en duche och jag inte ens orkade hålla tillbaka längre, sen kommer han där utan att en bry sig (och ja tårarna rann, snoret med, typiskt tjejgråt) och så beter sig sådär. Förväntar du dig att jag skulle vilja stanna kvar i det här helvetet en enda dag till när du behandlar mig som skit? Som du i stort sett alltid har gjort. Fy fan för att man kan vänja sig och helt enkelt sluta bry sig ens när det är så! Aldrig igen! Det blir balls of steel och ensam är stark som gäller nu! Fuck you all! Det jag kommer ångra i slutet är att det tog sån jävla tid för mig att inse det här och faktiskt få det gjort. Det enda jag gjort är att jag förlorat det enda jag ville ha och den här tiden som jag kunde lagt på så mycket annat bra i mitt liv. Men en dag i taget och jag börjar redan imonbitti!
[Och tack till dig mitt hjärta som alltid finns vid min sida, som ger mig styrka och ork när jag inte finner den själv. Jag hade inte klarat mig utan dig! <3]
/Peace out!

She must have loved him so incredibly hard. So hard that she would never ask for his lips again and would go to her grave without them.

1/3 ?
Gick tillbaka och insåg att allt är ju ett stort fett skämt. Dags att leva utanför huvudet nu! Så idag är en av tre saker avbockad. Känner "fuck you" även om jag älskar dig. Nu visade du att jag inte är värd ett piss, tack! Det gör det iaf så mycket lättare för mig att strunta i dig nu. Nu är det bara att blicka framåt och ta hand om resten. Mitt enda mål nu är jag och bara jag! Jag ska kämpa med hela min själ för att må bra och ta hand om mig, sätta mig först! Allt annat kommer falla på plats. Och den här gången ska det varken segas eller tappa lusten!
/Over and out!

Idag är en fruktansvärt dålig dag. För det första vaknade jag upp sjuk och fick pallra mig till läkaren, avled nästan. För det andra är jag så trött på all skit nu. Vill bocka av alla punkter som bara medför motgångar, NU och sen bara gå lägga mig några veckor. Jag känner att jag kommit till en gräns där det är nog med skit. Jag bryr mig inte på ett helt annat sätt. Det är verkligen bara motgångar i allt jag tar mig an. Vad har jag gjort för att förtjäna det? Det känns bara så hopplöst att ens försöka ordna upp sitt liv för det är alltid nån som lägger fällben på mig. Några få vanliga handlingar eller ord hade gjort allt så mycket enklare men när det är tvärtom, då känner man sig liten och ovärdig. Jag kan inte ens förklara hur det känns just nu. Jag vill sätta mig ner på marke och inte resa mig igen. Jag menar, vad är poängen med det? Får bara en käftsmäll efter den andra ändå. Att inte ens få respons på det, det får ju en att undra vad jag egntligen betydde och om det var så lätt att bara ta det..?
/Over and out!

Helt otroligt. Vaknade vid halv fem och sen var det kört. Är rövtrött men nej min hjärna ska mala på. Jag som tyckte att ställa klockan på halv åtta var tidigt. Men känner att idag är bättre än tex lördagmorgon när jag bara kände en hemsk känsla. Aja bara att kämpa på, kommer inte orka hela dagen men vad ska man göra?
Det kliar i fingrarna och själen vrider sig. Jag vill gärna höra av mig men det är ingen ide nu, inte än. Jag vet inte vad jag ska skriva heller mer än det "vanliga". Jag vill ha annat att berätta, osvsett hur det går. Jag vill ta på mig min klänning med en stor rosett och säga här är jag. Jag har alltid vart din men nu är jag det helt! Och sen får jag en fet örfil av ödet när han säger försent. Jag är väldigt kluven i vad jag tror, dag till dag men är ganska säker på att om jag innerst inne inte hoppas och tror att det finns en ytterst minimal chans kvar för mig, då skulle jag inte försökt mer. Jag skulle inte skickat mina kärleksförklaringar och påmint honom emellanåt att jag fortfarande är här och känner allt detta för honom. Jag skulle inte tro på att han valde att träffa mig även för sin egen skull, för att han fortfarande också hoppas. Jag skulle inte tro på att kärleken är efterbliven men ändå helt fantastisk när det väl blir rätt. Jag tror på så mycket men glömmer av det då och då. Jag vet med säkerhet att jag aldrig har känt såhär för någon, att jag aldrig längtat så mycket efter en människa, att jag aldrig hoppats på något så mycket som nu. Jag hoppas verkligen att det här löser sig så jag kan andas ut och bara sjunka ihop till slut. Kan känna lättnaden när jag tänker på det, men inte uppleva den än. Jag har några få punkter att pricka av, sen är jag i mål!
- Jag vill att du ska känna och uppleva min kärlek till dig, precis som jag vill känna din igen. Jag önskar att jag kunde visa mina tankar och känslor för dig så du verkligen kan förstå vad du betyder för mig älskling!
/Over and out!

Jag valde inte mina känslor för dig. Jag valde inte att falla för dig så här hårt som jag gjorde. Jag valde ett intimt förhållande med dig utan känslor. Men redan från början kände jag hur mina känslor började utvecklas för dig och det skrämde mig. Jag trodde inte att det skulle bli så starkt som det blev, är. Här sitter jag med ett hjärta som slår för dig, bara för dig. En kropp ch själ som är vilse och förlorad utan dig. Jag är så hopplöst förälskad i dig. Jag älskar dig så förbannat mycket, det finns inte ens ord för att beskriva vad jag känner. Fick höra nåt i stil med "jag tror nog aldrig jag vart så kär, inte så som du är, du är verkligen förlorad" eller nåt. Asså ja, jag är det! Jag varken vill eller kommer älska någon annan på det här sättet igen. Jag kan inte själv begripa hur jag kan känna allt det här för dig. Jag är helt förstörd utan dig, på riktigt. Men det är väl inte så konstigt när du är den du är och får mig att känna allt bra som finns att känna, bara av att titta på mig? Nu flinar jag när jag tänker på alla gånger jag bara känt ren lycka med dig. Du är verkligen "mitt livs kärlek", klyschigt men sant. Jag vet att jag är på en dålig plats just nu, där allt känns meningslöst, men jag vägrar ge upp om oss. Jag tror inte att vi kan ge upp varandra riktigt än. Jag tror på att allt löser sig, jag tror på att det en dag kommer vara vi, i våra "drömmar", framtiden som vi planerat ihop. Jag tror på det för jag vet att du älskar mig, lika mycket, om inte mer än jag älskar dig. Jag tror och jag vet älskling. Jag är din även om vi just nu inte är tillsammans.

Stannar kvar i december, för nu.
Har hunnit "jobba" idag också. Fick gå lösa lite skit jag tyvärr glömde igår. Gästerna är fortfarande kvar. Jag har en "värk' eller nåt skumt i huvudet som inte vill ge sig. Är svullen på ögonlocken och påsar under ögonen. Fantastiskt! Skulle kunna tro att jag festade till det ordentligt. Det var så gött att bara ta det lugnt, slappa framför en film och komma i säng i tid. Men så är det ju när man inte mår bra. Så vill jag göra varje dag typ. Bara götta ner mig och mysa framför en film, utan stress.
Vill åka nånstans och bara få tänka på nåt annat en stund. Tänker ju bara på en sak hela tiden. Och så länge gästerna är här kan jag inte ta tag i nåt annat heller. Men en sak i taget, en sak. Allt löser sig alltid. Jag reder mig från det här också, kan ta tid men jag gör det. Jag blir glad, lycklig och kommer få tillbaka min ork och lust så småningom.
/Over and out!