Man kan inte ha känt en person i tio år och sen inte se när den personen mår som sämst i sitt liv. Antingen så är man helt hjärtlös och egoistisk eller så skiter man bara i det. Kan ju faktiskt vara alla tre. För stunden undrar jag vad som rör sig i det huvudet. Jag vet ju mina egna tankar, funderingar, planer, rädslor, önskemål, drömmar. Men asså det där huvudet är ju helt oförståeligt. Att ställa en sån fråga till mig från början ens och sen bli sur när jag svarar på det. Och det värsta är ju att han började kalla mig saker. Asså vänta, vadå? Har du inte fått lära dig alls att respektera en annan människa? Gör som jag och håll käft om du inte har nåt snällt att säga. På riktigt! Nä det är ta mig fan sista gången, och det ska jag göra jävligt klart för honom. Där har jag precis suttit och gråtit för att han har vart en duche och jag inte ens orkade hålla tillbaka längre, sen kommer han där utan att en bry sig (och ja tårarna rann, snoret med, typiskt tjejgråt) och så beter sig sådär. Förväntar du dig att jag skulle vilja stanna kvar i det här helvetet en enda dag till när du behandlar mig som skit? Som du i stort sett alltid har gjort. Fy fan för att man kan vänja sig och helt enkelt sluta bry sig ens när det är så! Aldrig igen! Det blir balls of steel och ensam är stark som gäller nu! Fuck you all! Det jag kommer ångra i slutet är att det tog sån jävla tid för mig att inse det här och faktiskt få det gjort. Det enda jag gjort är att jag förlorat det enda jag ville ha och den här tiden som jag kunde lagt på så mycket annat bra i mitt liv. Men en dag i taget och jag börjar redan imonbitti!
[Och tack till dig mitt hjärta som alltid finns vid min sida, som ger mig styrka och ork när jag inte finner den själv. Jag hade inte klarat mig utan dig! <3]
/Peace out!

She must have loved him so incredibly hard. So hard that she would never ask for his lips again and would go to her grave without them.