Det känns som att mitt liv går ut på att hålla mina känslor i styr. Jag vill bara skrika rakt ut och få utlopp för det som finns inombords, men det kan man inte göra som en "normal" människa. Det är en fruktansvärt frustrerade känsla att inte kunna styra de känslor jag har. Det är jobbigt att veta att jag inte kan påverka det som skett. Jag har kämpat på bra hela året för att må bättre, men jag har egentligen inte mått bättre. Jag har vart väldigt naiv. Klart att det känns bättre när man trycker ner allt och låtsas som att inget hänt, när man riktar sin energi på annat så att man ska slippa tänka på det som man behöver bearbeta. Det här rev upp alla sår igen. För ca en månad sen vaknade jag upp i den värsta panikattack jag någonsin upplevt. Efter det var jag rädd för att sova. Jag var rädd för att jag ska behöva uppleva det igen. Och från den stunden har jag bara tänkt på en person. För det är förmodligen där min ångest ligger. Jag är så rädd att hamna på samma ställe igen. På ett dåligt ställe, fylld med mörker och sorg. Saknad aptit, sömnbrist, några vändor till sjukan (pga av stressen min kropp utsattes för), sorg och ingen livslust. Och jag har aldrig vart en "svag" person egentligen. Jag har alltid klarat mig, men nu förstår jag ingenting. Jag kan inte greppa tanken om att mina känslor i detta ämne är så starka som de är.
Jag är otroligt, djupt och löjligt förälskad i dig. När jag sa att jag aldrig känt så här för någon annan, så menade jag verkligen det.  Mina känslor för dig har alltid vart sanna. Jag känner lika starkt för dig idag som jag gjorde den dagen vi slutade finnas i varandras liv. Det är lite löjligt hur mycket jag faktiskt älskar dig. Och det värsta för mig är att jag aldrig kommer sluta älska dig. Och just av den anledningen kommer jag aldrig kunna vara din vän, inte för att jag inte vill, utan för att jag inte klarar av att ha dig i mitt liv och konstant bli påmind om smärtan att inte få vara med dig. Jag är ändå nyfiken på vad du tänker, hur du kände när du såg och träffade mig? Var det samma som jag? Ville du egentligen också bara hålla om mig och inte släppa, bara känna doften på den person man vart så nära med? För från min synvinkel verkar du ha klarat detta fint. Du har ju nån som uppenbarligen kan få dig att glömma mig. Men det har inte jag. Jag har ingen som kan ta bort smärtan för mig, jag bär på den själv och den är tung. Det kommer ta lång tid det här. Jag tror att om jag inte pratar om dig och låtsas som att vi aldrig har hänt så ska det funka bättre för mig. Jag vill inte börja om med den plågsamma processen med att komma över dig. Jag önskar att du kunde finnas här för mig och vara min men det är som sagt bara en önskan. Jag har bränt min bro och får traska i strömmen istället. Jag vill bara skrika ut min smärta, bara skrika rakt ut till dig om allt. Bara få ut det! Aaaah!!! Jag vill bara tvinga dig att prata med mig och förklara allt!! Ruska om dig och fråga vad fan du sysslade med? Jag har gett dig ett avslut men jag står fortfarande här som ett frågetecken med smärta i bröstet och bara undrar..