"Jag känner på mig att ni kommer springa på varandra, det är bara en tidsfråga. Det är ju inte konstigt.."
Jo, så sant så men att det skulle bli en timme efter det samtalet. Att jag efter fem långa plågsamma månader skulle springa på honom utanför mina föräldrar är lite av ett under. Adrenalinet pumpade på högvarv och jag skakade. Jag kunde inte prata ordentligt. Det hann gå så många tankar genom mitt huvud. "Vad gör du här!?" och "kommer du höra av dig nu? Nä varför skulle du det efter all den här tiden?" men jo 20 minuter senare kom ett sms.. Från dig! Några få sms resulterade i att vi sågs och pratade i ca 45 minuter. 45 minuter!! Det är vad jag fått på fem månader! Från ingenstans fick jag 45 emellanåt stela minuter med dig. Väldigt ytligt snack men ändå som att inget hänt. Ingen ursäkt, inget alls. Det var en del blickar som delades blandade med några gulliga flin, men that's it! Jag klädde av dig med blicken ett par gånger, du såg nog ett av dem :D. Som vanligt men utan den intima, romantiska delen. Tänkte lägga till åtråfylld men den var där.. Det syntes i blicken! Men sen att avsluta allt med "vi kan väl höras av?" gjorde mig redigt förvirrad, vilket min min visade väldigt tydligt.
Jag visste att jag skulle få sömnproblem inatt, mer än vad jag redan har. Här sitter jag och allt går på repeat i huvudet. Läpparna ler och bröstet värker emellanåt.
Man är så efterklok. Jag kommer på så mycket att fråga och säga nu. Mer och mer! Hade velat göra om det, fråga och säga "rätt" saker. Men jaja, bara att ta ett djupt andetag och fortsätta..

- "Men mest av allt kommer jag sakna varje gång du såg på mig och fick mig att känna att jag är den enda du kommer älska såhär.

Av en ren slump kom jag på att det är två månader sen på dagen vi sågs. Det känns som 6 månader! Det har hänt en hel del på den tiden. Jag har vart på den allra värsta platsen som jag känner till, med många broskämt, notera, skämt! Men idag, det är som borta, jag är en gladare människa. När ens hela värld rasar på alla sätt som finns så är det inte alltid lätt att resa sig, man vill helst bara ligga kvar där och hoppas på att man försvinner.
Jag valde att ta tag i mig själv och avverkade en hel del på samma vecka, vilket i sin tur blev för mycket.
Jag valde att släppa taget om dig, slutligen. Det var svårt för du var vad jag ville ha mest men jag gjorde det. Det knäckte mig att du inte kunde vara ärlig mot mig, det knäckte mig att du inte tyckte jag var värd ett avslut på rätt sätt. Det knäckte mig när det visade sig att du gjorde precis som du sa att du aldrig skulle göra, det knäckte mig när du inte längre var den jag älskar. Det knäckte mig mest hur lätt det var för dig att glömma mig och släppa taget. Jag däremot kämpade nästan livet av mig för att komma över dig, jag tyckte dessutom att du förtjänade de svar jag kunde ge dig och jag tyckte att även om du var klar med mig, så ville jag ha ett värdigt avslut för att en gång för alla lägga dig bakom mig. Och eftersom jag fick något av ett psykbryt och hoppades att allt skulle gå åt helvete för dig så valde jag ist att skriva ett brev till dig, då du inte svarat mig på länge.
Där satt jag och skrev ett handskrivet brev på fyra A4-sidor till dig. Ett brev jag innerligt hoppas att du iaf läste. Jag fick med allt jag ville ha sagt, precis vad jag tycker och tänker. Det var ett avskedsbrev till dig, mitt avslut, ett avslut jag tycker jag gjorde bra. Det var ett brev som fick mig att le, som jag hoppas att du läste och log. Jag är ingen hemsk människa, jag var en sårad och sviken person vars hjärta precis hade gått sönder. Det är så dumt att man reagerar på ett negativt sätt men det är sorgen som blir vad det nu blir. Det är klart att jag inte hoppas att det går åt helvete för dig, snarare hoppas jag att du får allt du drömt om för det är du värd! Jag var bara bitter över att det inte är jag som får dela det med dig och att det inte är jag som kommer få göra dig lycklig men det spelar ingen roll nu, jag hoppas bara det bästa för dig, även om jag inte är med i bilden. Brevet var det sista du får höra från mig, det var mitt ärliga sista avsked. Det kändes bra och det kändes förjävligt. Det hjälpte mig fruktansvärt mycket när det kom till att komma över dig. Det är klart att jag aldrig kommer över dig helt men jag har kommit såpass långt att jag inte tänker på dig speciellt mycket längre. Just nu gör jag det, men bara för att jag drömde om dig tre nätter i rad! Skumt. Jag kan helt ärligt säga att jag just för stunden saknar dig, jag saknar inte bara den jag föll för utan jag saknar även min vän. Jag tror att jag aldrig mer får se min vän igen, han följde med dig och kommer aldrig mer tillbaka. Men du har det, vad jag tror är bra, än om du såg något olycklig ut, men ändå bra. Och jag, ja jag jobbar på det, jag är genuint glad just nu, för mig, för dig, för allt. Jag vet att allt ordnar sig. Jag vet vart mitt slutmål är, men jag har inte lika brottom längre, du står inte där och väntar och jag kommer komma dit så småningom. Jag älskar dig fortfarande och kommer alltid göra det, men jag är glad för erfarenheten och lärdomen det här har gett mig. Jag kommer aldrig säga som du: "blir det inte vi så har det här vart i onödan". Jag förstod aldrig det. Jag svarade alltid: "oavsett så kommer jag vara tacksam för att jag fått vara med dig" och det är jag fortfarande. Det var en av mina bästa tider. Tack för att jag fick lära känna dig, tack för att jag fick falla för dig, tack för kärleken jag fick och tack för att jag fick förlora dig. Och det sätter punkt för den historien.
/Over and out!

Man kan inte ha känt en person i tio år och sen inte se när den personen mår som sämst i sitt liv. Antingen så är man helt hjärtlös och egoistisk eller så skiter man bara i det. Kan ju faktiskt vara alla tre. För stunden undrar jag vad som rör sig i det huvudet. Jag vet ju mina egna tankar, funderingar, planer, rädslor, önskemål, drömmar. Men asså det där huvudet är ju helt oförståeligt. Att ställa en sån fråga till mig från början ens och sen bli sur när jag svarar på det. Och det värsta är ju att han började kalla mig saker. Asså vänta, vadå? Har du inte fått lära dig alls att respektera en annan människa? Gör som jag och håll käft om du inte har nåt snällt att säga. På riktigt! Nä det är ta mig fan sista gången, och det ska jag göra jävligt klart för honom. Där har jag precis suttit och gråtit för att han har vart en duche och jag inte ens orkade hålla tillbaka längre, sen kommer han där utan att en bry sig (och ja tårarna rann, snoret med, typiskt tjejgråt) och så beter sig sådär. Förväntar du dig att jag skulle vilja stanna kvar i det här helvetet en enda dag till när du behandlar mig som skit? Som du i stort sett alltid har gjort. Fy fan för att man kan vänja sig och helt enkelt sluta bry sig ens när det är så! Aldrig igen! Det blir balls of steel och ensam är stark som gäller nu! Fuck you all! Det jag kommer ångra i slutet är att det tog sån jävla tid för mig att inse det här och faktiskt få det gjort. Det enda jag gjort är att jag förlorat det enda jag ville ha och den här tiden som jag kunde lagt på så mycket annat bra i mitt liv. Men en dag i taget och jag börjar redan imonbitti!
[Och tack till dig mitt hjärta som alltid finns vid min sida, som ger mig styrka och ork när jag inte finner den själv. Jag hade inte klarat mig utan dig! <3]
/Peace out!

She must have loved him so incredibly hard. So hard that she would never ask for his lips again and would go to her grave without them.

1/3 ?
Gick tillbaka och insåg att allt är ju ett stort fett skämt. Dags att leva utanför huvudet nu! Så idag är en av tre saker avbockad. Känner "fuck you" även om jag älskar dig. Nu visade du att jag inte är värd ett piss, tack! Det gör det iaf så mycket lättare för mig att strunta i dig nu. Nu är det bara att blicka framåt och ta hand om resten. Mitt enda mål nu är jag och bara jag! Jag ska kämpa med hela min själ för att må bra och ta hand om mig, sätta mig först! Allt annat kommer falla på plats. Och den här gången ska det varken segas eller tappa lusten!
/Over and out!

Idag är en fruktansvärt dålig dag. För det första vaknade jag upp sjuk och fick pallra mig till läkaren, avled nästan. För det andra är jag så trött på all skit nu. Vill bocka av alla punkter som bara medför motgångar, NU och sen bara gå lägga mig några veckor. Jag känner att jag kommit till en gräns där det är nog med skit. Jag bryr mig inte på ett helt annat sätt. Det är verkligen bara motgångar i allt jag tar mig an. Vad har jag gjort för att förtjäna det? Det känns bara så hopplöst att ens försöka ordna upp sitt liv för det är alltid nån som lägger fällben på mig. Några få vanliga handlingar eller ord hade gjort allt så mycket enklare men när det är tvärtom, då känner man sig liten och ovärdig. Jag kan inte ens förklara hur det känns just nu. Jag vill sätta mig ner på marke och inte resa mig igen. Jag menar, vad är poängen med det? Får bara en käftsmäll efter den andra ändå. Att inte ens få respons på det, det får ju en att undra vad jag egntligen betydde och om det var så lätt att bara ta det..?
/Over and out!

Helt otroligt. Vaknade vid halv fem och sen var det kört. Är rövtrött men nej min hjärna ska mala på. Jag som tyckte att ställa klockan på halv åtta var tidigt. Men känner att idag är bättre än tex lördagmorgon när jag bara kände en hemsk känsla. Aja bara att kämpa på, kommer inte orka hela dagen men vad ska man göra?
Det kliar i fingrarna och själen vrider sig. Jag vill gärna höra av mig men det är ingen ide nu, inte än. Jag vet inte vad jag ska skriva heller mer än det "vanliga". Jag vill ha annat att berätta, osvsett hur det går. Jag vill ta på mig min klänning med en stor rosett och säga här är jag. Jag har alltid vart din men nu är jag det helt! Och sen får jag en fet örfil av ödet när han säger försent. Jag är väldigt kluven i vad jag tror, dag till dag men är ganska säker på att om jag innerst inne inte hoppas och tror att det finns en ytterst minimal chans kvar för mig, då skulle jag inte försökt mer. Jag skulle inte skickat mina kärleksförklaringar och påmint honom emellanåt att jag fortfarande är här och känner allt detta för honom. Jag skulle inte tro på att han valde att träffa mig även för sin egen skull, för att han fortfarande också hoppas. Jag skulle inte tro på att kärleken är efterbliven men ändå helt fantastisk när det väl blir rätt. Jag tror på så mycket men glömmer av det då och då. Jag vet med säkerhet att jag aldrig har känt såhär för någon, att jag aldrig längtat så mycket efter en människa, att jag aldrig hoppats på något så mycket som nu. Jag hoppas verkligen att det här löser sig så jag kan andas ut och bara sjunka ihop till slut. Kan känna lättnaden när jag tänker på det, men inte uppleva den än. Jag har några få punkter att pricka av, sen är jag i mål!
- Jag vill att du ska känna och uppleva min kärlek till dig, precis som jag vill känna din igen. Jag önskar att jag kunde visa mina tankar och känslor för dig så du verkligen kan förstå vad du betyder för mig älskling!
/Over and out!

Jag valde inte mina känslor för dig. Jag valde inte att falla för dig så här hårt som jag gjorde. Jag valde ett intimt förhållande med dig utan känslor. Men redan från början kände jag hur mina känslor började utvecklas för dig och det skrämde mig. Jag trodde inte att det skulle bli så starkt som det blev, är. Här sitter jag med ett hjärta som slår för dig, bara för dig. En kropp ch själ som är vilse och förlorad utan dig. Jag är så hopplöst förälskad i dig. Jag älskar dig så förbannat mycket, det finns inte ens ord för att beskriva vad jag känner. Fick höra nåt i stil med "jag tror nog aldrig jag vart så kär, inte så som du är, du är verkligen förlorad" eller nåt. Asså ja, jag är det! Jag varken vill eller kommer älska någon annan på det här sättet igen. Jag kan inte själv begripa hur jag kan känna allt det här för dig. Jag är helt förstörd utan dig, på riktigt. Men det är väl inte så konstigt när du är den du är och får mig att känna allt bra som finns att känna, bara av att titta på mig? Nu flinar jag när jag tänker på alla gånger jag bara känt ren lycka med dig. Du är verkligen "mitt livs kärlek", klyschigt men sant. Jag vet att jag är på en dålig plats just nu, där allt känns meningslöst, men jag vägrar ge upp om oss. Jag tror inte att vi kan ge upp varandra riktigt än. Jag tror på att allt löser sig, jag tror på att det en dag kommer vara vi, i våra "drömmar", framtiden som vi planerat ihop. Jag tror på det för jag vet att du älskar mig, lika mycket, om inte mer än jag älskar dig. Jag tror och jag vet älskling. Jag är din även om vi just nu inte är tillsammans.