Så mycket tankar. Så många senarion. Så många lyckliga slut.. Som förmodligen aldrig blir av. Jag blir ju iaf glad för stunden.
Det är jobbigt när jag säkert tio gånger bara idag har tagit fram telefonen och vart på väg att skicka iväg ett sms när jag kommer på mig själv att jag inte "kan" det. Den jag vill berätta saker för kan jag inte bara höra av mig till längre. Vad ska jag göra med allt jag vill dela med mig av och prata om? Det är inte samma sak att prata med en kompis om det för det är ju inte den personen det gäller. Jag vill säga att jag älskar och saknar dig. Jag vill berätta att jag längtar efter dig. Jag vill finnas där för dig när du behöver mig. Jag vill somna med dina armar om mig och vakna av att du pussar mig på morgonen. Jag vill påbörja ett liv där du finns. Jag vill vara hela din värld, för alltid. Jag vill inte spendera mina dagar utan dig, det gör för ont att inte ha dig i mitt liv älskling! Du betyder så mycket för mig, mer än du tror och mer än jag visat på länge. Jag är inte hel utan dig, det är tomt och meningslöst. Jag älskar dig till oändligheten och tillbaka. Du är en fantastisk och underbar person. Jag kan inte släppa dig, det går bara inte. Du har fått mig att känna saker jag inte visste att jag kunde. Du är verkligen en speciell person. Du är som en drog för mig. Jag kan inte släppa dig, det går inte. Jag vill alltid känna det jag känner när jag är med dig. Lycka, lugn och kärlek..

Känslomässigt efterbliven. Jag är så jäkla nere just nu, trots en kanonhelg! Har inte kunnat sova på två nätter. Mitt huvud kommer spricka snart om inte min migrän släpper, det har snart gått två veckor med konstant migrän. Mina tankar maler på. I förundran går jag dag in dag ut. Med ånger, oro, ängslighet och sorg..? Ja, jag känner sorg. Jag har förlorat något bra, som kunde blivit underbart.
Har bara mig själv att skylla. Undrar vad han gör, hur han mår, vad han tänker. Längtar efter hans närvaro, vill höra hans röst, känna hans doft och hans armar om mig. Det gör ont på ett helt nytt sätt, djup i mig, i varje cell. I varje andetag känner jag mig bara mer förlorad och det är inte på det här sättet jag vill känna mig förlorad. Jag vill förlora mig i honom.. I den här underbara människan jag fått chansen att lära känna, fått chansen att förälska mig i. Blir bara så arg och frustrerad. Ja så vad ska man göra nu då?
Over and out!

Jag ångrar att jag gick ut igår. Ingen ångest eller så, mest allmänt besviken på mig själv. Med 140kr i fickan lyckades jag ändå resa till jordens mörkaste vrå och har inte riktigt lämnat den än. Jag visste på något sätt redan innan min spontan tripp att det inte skulle sluta bra men jag körde på.. Vid ett visst skede brakade helvetet loss och det fanns ingen återvändå, det var dags att åka hem. Jag grät hela vägen hem och till jag däckade. Vaknade upp tre timmar senare och fortsatte där jag slutade.
Allt har känts bättre, lättare, lugnare den senste tiden, men jag har känt mig ganska ensam. Och den här veckan har vart tung och jävlig. Känner mig väldigt förvirrad. Jag längtar efter en närhet jag inte kan begära av nån egentligen, men jag behöver den så desperat just nu att jag tom kan strunta i allt jag tycker och söka tröst hos den sista personen jag borde vända mig till. Jag har inte gjort det, än! Men just nu är jag så upp och ner att jag inte bryr mig om det.. Jag vill bara ligga tätt intill, bli klappad på huvudet och få höra att allt kommer bli bra, inget mer, inget mindre!

Ibland när man känner att folk börjar ifrågasätta och tvivla på en, när man bara känner misstro oavsett så känns det riktigt jävligt, ibland. Ibland kan folk få en att känna sig liten och misslyckad. Detta gäller i största allmänhet..
Men jag tänker såhär; jovisst har jag gjort dumma saker, fel val, saker man inte alltid vart så stolt över, men det hör till lärandet. Många av de saker jag gjort när jag tänker tillbaka på och då ångrade, de ångrar jag inte idag. Det har lärt mig nåt, det tar bara tid och mognad att inse "läxan" i vissa situationer.
Jag känner mig ganska lyckad och bra oavsett vad Bert eller Kerstin kanske tycker om mig, det har inte gått i mina skor, suttit i min båt, trillat i vattet och nästan drunknat, kämpat för att ta sig upp med knappt andan i behåll. Jag knarkar inte, jag rånar inte gamla tanter eller plågar katter. Jag springer inte runt och är elak mot folk och trycker ner dem. Jag snor inte, varken från folk eller butiker. Jag bränner inte ner nåt, förstör inte andras egendom eller anser att jag kan göra vad som än faller mig in. Nej, jag gör ju inte allt sånt. Jag har två underbara människor att tacka för att jag är den människa jag är idag. För att jag är en bra person. Det är mina föräldrar, som lärt mig allt dem kunnat från mitt första andetag och fortsätter till de drar sina sista. De har lärt mig skilja rätt från fel, lärt mig att behandla folk bra, att det är fel att stjäla, inte bra att knarka, att man behöver en bra grund för att ha en chans i livet, att man ska göra det man tycker om, att ett jobb är viktigt att ha, att man ska värna om sina nära och kära, de har lärt mig att göra bra val i livet, de har lärt mig att ställa upp för dem som behöver mig, lärt mig att vara generös, de har lärt mig om kärlek och sorg, de har lärt mig att gå min egen väg och nå de mål jag sätter. Ja de har lärt mig en himla massa bra saker. De är bra människor med bra värderingar som i ett andetag skulle göra allt för mig, därför vet jag att jag är en bra människa oavsett vad nån annan tycker, tror eller försöker säga mig. Min mor och fars åsikt om mig som person är den enda som verkligen betyder något för att jag vet att de är ärliga, de skulle inte ljuga för mig i hopp om att göra mig glad, det är ärliga och ger mig en käftsmäll om det så behövs för att jag ska resa mig upp starkare. Mina närmaste vet vem jag är, de är de få som vet vem jag är, vad jag står för och är brutalt ärliga. Det tackar jag för och de är de enda som har vart värda att behålla. Så ja poängen är att jag är en bra människa och mina föräldrar har gjort ett fantastiskt jobb med att uppfostra mig!

En ganska viktig detalj är jag inte känner som du. Om vi fann en dröm, var den redan dömd, förlåt.

Igår fick jag en underbar feber så jag har vart hemma från jobbet idag, blir även hemma imon. Hela kroppen värker och jag är slö.
Det hjälper ju inte till direkt när han kommer hem, då sätter min kropp igång och fuckar ur helt. Världens ångest, tryck över bröstet och så skakar hela kroppen, lite som myrkrypningar i fingrarna.

Jag har bara legat på soffan hela dagen och glott på tv, försökt sova. Tänkt och tänkt och tänkt. Jag måste göra slut, idag! Känns ganska bra, "fridfull" med detta. Börjar acceptera att jag inte kan tänka på att han blir sårad. Jag måste tänka på att jag inte kan vara olycklig resten av mitt liv. Kan inte må såhär längre, inte när det blivit ännu värre för mig nu. Jag får bara ta den smällen att det kommer vara jobbigt ett tag. Men hellre ett tag än resten av livet :)

/Peace out!

Försöker lugna mig. Försöker hålla paniken nere. I kroppen känns som att jag behöver springa ett maraton trots att jag är sjuk och har feber. Varför kan inte jag bara få vila? Men det är inte orsaken till paniken. Det är han som är det! Jag behöver styrka och sinnesro nu. Var är min styrka och vilja? Jag, min kropp orkar inte mer. Jag är på gränsen att brista men jag trycker bara ner det åter igen. Det har börjat ta ut sin rätt på både kropp och utseende.
Nu skulle han prompt ta med mig och visa tomten. "Åh du är så entusiatisk att du nästan spricker". Ja men tvinga inte på mig saker jag inte vill! Vad fan tror du den där "jag vill göra slut" skiten betyder? Att jag vill köpa en tomt och bygga ett hus med dig? Ja för det är hur jag har hört att man tolkar det! Får jag fan inte tummen ur typ exakt nu(!!!) så sitter jag snart olycklig i skogen! Nej! Nej! Nej bara så mycket nej det går! Har vi inte så mycket andra bekymmer att ta tag i först ändå? Inte starta ett sånt jäkla projekt! PANIK! På riktigt nu, jag måste skärpa mig, jag pallar inte det här. Jag sitter här med gråten i halsen och vill skrika rakt ut. Jag klarar knappt av en vindpust vid fel tillfälle. Jag går på nålar. Känns som att jag sitter i en tvångströja och munkavel. Jag MÅSTE lösa det här nu!
/nopeace

Sommartider med Gyllen Tider, en av dom bästa låtarna som finns! Ren lycka när jag lyssnar på den. Den har alltid spelats under de bästa tiderna i mitt liv. Jag kan känna en varm sommarbris, doften av havet, kärlek och underbara människor. En längtan efter sommaren, lyckan, friheten och framför allt kärleken! Fy attans vad jag alltid vill känna mig så lycklig som jag gör när jag lyssnar på den. Eufori! Låter säkert astöntigt men det är en bestående grej genom allt som vart bra :).
Kvällen har vart lyckad men ändå inte. För min del har det vart stora framsteg när det kommer till tröst och närhet, finnas till och stötta nån. Är ju så sjukt dålig på det annars. Eller ja, jag vill iaf tro att jag gjorde nåt rätt den här gången och att det är något som märks. Jag försöker verkligen, mitt allra bästa någonsin. Jag tror på ett bra slut trots alla motgångar, trots att jag är så tvär och jävlig. Jag tror att allt löser sig till det bästa. Idag iaf så är något väldigt annorlunda med mig, jag vet inte vad det är men det är bra och jag hoppas att det håller i sig.
Nä som med en käftsmäll kom tröttheten så jag får gå lägga mig nu!
/Peace out! ??

Jag hade en av dom bästa dagarna hittills i måndags. Allt var underbart och perfekt. Vi kollade på film, mös massor, lagade mat och jag tom klippte honom. Allt var helt underbart ända till den stunden i bilen när jag skulle hem. Jag fick ont i magen, mådde illa och blev riktigt ledsen. Jag ville inte att det skulle vara över, jag ville ha resten av kvällen och natten också. Jag ville ha all den kärlek och närhet jag fick, även på natten. Och dagen efter var jag som en helt annan person, jag var glad och bekymmerslös på något sätt. Inget "jobbigt" var jobbigt alls och jag var lite mer "äh det löser vi, inget att stressa över". Fick tom höra över telefon att jag lät väldigt pigg och glad mm från en person som jag inte känner och som jag väldigt sällan pratar med. Så vill jag alltid vara! Jag kan få det när som, men det är nåt med mig som inte får tummen ur hur mycket jag än vill. Blir så arg! Varför kan inte min hjärna och min kropp sammarbeta lite! Och min mun behöver öppna sig nu, innan jag bryter ihop helt. Som i denna stund känner jag mig lugn och tillfreds med det jag vill ha sagt men så fort han kommer hem och jag vill prata så börjar mitt huvud att mala och den slutar aldrig. Jag stressar upp mig för något som förmodligen inte är så jobbigt alls. Jag menar, vi är mest som två vänner med barn som bor ihop. Vi har ingen närhet över huvud taget, ingenting! Vi gör inte speciellt mycket tillsammans. Vi har mest hans önskemål om allt och jag vill inte ha samma som han. När jag väl säger nåt så bråkar vi ist för att jag är tvär och tråkig som inte vill hoppa på alla 7011 ideer. Barnen mår inte bra när vi inte mår bra tillsammans. Det finns liksom ingenting kvar, och inte ens nåt värt att försöka mer för. Jag vet till 120% att han absolut inte kan eller kommer ändra sig, han ger mig bara nya tecken på det varje dag och för varje dag blir han bara mer dum i huvudet enligt mig. Jag vill bara inte ha det här dåliga samvetet över vad jag vill. Och jag kan inte fortsätta heller när jag inte mår bra här och det här blir min undergång. Dags att daska lite vett i huvudet!
/Over and out!