Tiden tickar och dagarna går. Varför går tiden så fort? Dagarna bara springer iväg, precis som att nån jagar dom med kniv! Vardagen fortsätter som vanligt medan jag är nån annanstans. Jag står helt still och allt runtom rör sig. Jag är så trött i huvudet, gör så mycket konstiga saker. Hjärnan maler på 24/7. Den går på högvarv även när jag sover. Även när jag tar en paus och försöker göra saker för att inte tänka på allt som smärtar så hjälper det inte. Det blir omedvete värre och jag gör så mycket konstigt ist. Blir lite rädd.
Leva dubbelliv i baksätet på en bil sätter väl sina spår..
Asså fan vad jag älskar den människan! Varför är jag då så jävla kall och hjärtlös? Vad är det för fel på mig? Jag vet ju att jag alltid haft lite svårt att uttrycka mina känslor och vid enstaka tillfällen blivit kallad känslokall och liknande men det här?? Nu tycker jag själv att jag gått för långt! Att jag faktiskt är riktigt elak! Han gör inget annat än visar sin kärlek för mig och jag fortsätter spotta på honom..
Mina känslor går från den ena till den andra till den tredje på två sekunder, jag vet inte vad jag ska känna eller varför jag känner så. Förvirrad och trött på allt! Snart lägger jag mig ner och går inte upp igen..
/Over and out!

Har världens jobbigaste migrän idag. Lång dag med många tankar i huvudet.
Är inne på tredje natten med nån sorts sömnrubbning. Första natten drömde jag mardrömmar och vaknade upp i ren skräck och där tog sömnen slut. Natten till igår sov jag väldigt oroligt och vaknade hela tiden. Och nu har jag inte lagt mig än. Jag sov sådär 30 min på soffan förut när min migrän var som värst. Sen så har jag inte velat lägga mig, har suttit i sängen i två och en halvtimme och bara velat väcka han och säga att det är slut. Jag fattar inte vad det är för fel på mig? Jag vill ju bara skaka om människan och fråga om han fattar nu men nej där sitter jag och tittar på klockan som bara blir mer! Jag sitter där helt tillfreds med vad jag ska göra, helt kolugn men det händer ändå inget!? Jag blir så trött på mig själv!! Tänker inte sova innan jag fått ur mig dom orden! Bara 4,5 timme kvar till han ska upp.
Ligger här i soffan och plågar mig själv, vilket pucko jag är!
Jag har iaf haft ett bra och stärkande samtal idag, som gett mig lite perspektiv. Har insett hur skruvad jag är och hur allt det här påverkar alla aspekter av mitt liv. Jag var sjukskriven i agusti/september, jag är snart där igen om jag inte får ett slut på det här. Den här sk relationen suger musten ur mig. De senaste åren har jag blivit en person jag inte känner, ett tomt skal. Jag har inga ambitioner, ingen fantasi, ingen lust. Jag kommer gå under och jag kommer gå sönder. Jag kommer sluta fungera helt.
Jag tror jag kan ha hittat en ev orsak till varför jag inte får tummen ur. Jag tror stenhårt på att jag är för feg. Jag tror inte att jag är så stark som jag kanske är. Jag är rädd för att ge upp ist för att kämpa, jag tror att han kommer köra över mig fullständigt. Jag är rädd att jag inte ska stå ut med honom den "sista tiden". Men en bra fråga då, orkar jag stå ut med allt det här för resten av livet eller ska jag härda ut en kort period? Svaret är ju rätt enkelt, så vad väntar jag på? Det kan inte bli sämre, jag är på botten just nu. All "frihet" och lycka som jag kommer få, jag längtar till det. Jag vill vara en glad och rolig person igen. Jag vill inte bli överkörd varje dag. Jag behöver vara lite mer egoistisk och tänka på mig i första hand nu, ta hand om mig själv. Det är ju jag som inte mår bra. Jag vill må bra igen!
/Over and out!

Dom senaste veckorna har vart skit, mer skit än vanligt. Efter igår så fick jag nog. Jag insåg verkligen hur elak människan jag lever med är. Jag bröt ihop inför mina föräldrar! Min mor ringde efter ett tag och frågade vart jag var för att hon var orolig för mig eftersom jag gick gråtandes därifrån. Min far var inte jätteglad. Idag är dagen mitt liv vänder och blir bättre! Den här skiten klarar jag mig utan!
/Over and out!

Ren och skär panik råder idag. Det är den enda känslan min kropp klarar av att känna idag, det tar aldrig slut. Blir avdomnad och nästan apatisk, kan inte andas hur mycket jag än försöker fylla lungorna med syre. Jag är på väg att gå under.. Jag vet det här men ändå sitter jag här och gör inget åt det? Jag har kommit fram till att jag är feg, riktigt jävla feg. När blev jag det? Eller har jag alltid vart det? När började jag låta folk bete sig på det här sättet mot mig? Vad är jag rädd för? Jag vill ju inte det här! Jag är bara så trött och vill att det här ska vara över..
Borde sova också eftersom jag ska upp tidigt men vem kan sova med den här känslan i kroppen.
Jag undrar hur det känns när dom tre små men så starka orden är sagda. Kommer den här tyngden på mina axlar att försvinna? Jag undrar så mycket, jag tänker på så mycket, jag är för lite.
Min kropp klarar inte av det här länge till. Magen krånglar och allt gör ont. Varför låter jag mig själv lida? Varför låter jag honom må bra? Varför ska jag bry mig om honom? Han har ju visat ytterligare en gång att han ger blanka fan i vad jag har att tillägga. Han sätt och önskemål eller inget alls. Vi mår inte bättre eller blir lyckliga av han jäkla projekt! Det går djupare än så. Vi är ingen quick fix. Jag blir inte lyckligare i nåt stort hus mitt i ödeskogen. Jag blir inte lyckligare över att isolera mig ännu mer än vad jag redan gör. Jag behöver komma härifrån, men inte till skogen. Jag behöver bli fri!
/Over and out!

Varför dricker man? Har knappt sovit, som det blir när jag dricker. Vaknar upp från min skönhetssömn och mår skit, känner att jag fortfarande är full, jag är så uttorkad och mår så dåligt. Kan inte ligga ner för då snurrar allt och huvudet gör ont. Går upp några gånger för att förgäves släcka min törst. Försöker somna om men det är ingen ide, jag kan min kropp. Torkar bort sminket från mina svullna söndergråtna ögon. "Varför grät jag över honom?" är en av tankarna som poppar upp, jag som för övrigt hade behövt behålla all vätska jag kunde i min kropp. Ångesten över att jag ringde honom 7011 gånger kryper fram. Fan, fan, fan!! Aja gjort är gjort, jag får leva med det. Men varför är han så jävla speciell? Jävla allan ballan! I vilket fall som helst, full eller inte, kände att jag behövde be om ursäkt(?) så jag skickade ett sms, bad om ursäkt, önskade han en bra dag och avslutade med "ha det bra." Ganska sådär formellt och lite kort som att jag kommer inte höra av mig mer, have a nice life typ. Jag orkar inte älta honom, han tar upp så mycket av min tid. Jag säger inte att jag tvärt kommer sluta tänka på honom, det kommer jag absolut inte. Jag kommer få kämpa mycket, jag kommer få de tufft på den biten men nej, JAG hör inte av mig. Jag är trött på att känna mig så dissad, det förstör mig. Hela den här veckan är fucked på grund av honom. Men iaf nog om honom nu! Jag mår som ett bajshål och vill typ dö just nu! Har en chipsskål framför mig, salt skriker kroppen men jag mår så dåligt att jag inte ens kan titta på det! Jag glömmer andas emellanåt och det gör det inte bättre. Sluta drick!!!

Ibland känner man sig vacker helt utan anledning. Har haft den mest egoistiska morgon på länge. Bara glott på mig själv. Haf haft en sån där riktigt porrigt morgonsnygg look som bara annars existerar på tv. Trots dom brister jag annars ser hos mig så känner jag mig så sexig och självsäker i mitt utseende idag. Idag ler jag och flinar lite fräckt hela tiden även om jag på insidan är ledsen, förstörd, ensam och fruktansvärt orolig och rädd för den kamp jag skall påbötrja. Men för stunden njuter jag av att jag älskar mig själv, allt positivt i mitt liv gläds jag åt och välkomnnar med öppna armar, även om det är så här löjligt. Det känns faktiskt väldigt skönt att känna annat än mörker för en stund. Jag måste acceptera att saker går åt helvete och att man måste sjunka långt ner ibland för att sen kunna komma till ytan och uppskatta alla de små ting som livet har att erbjuda. Det här kommer inte bli lätt och dagarna kommer vara upp och ner men jag vet att det blir bra! Jag håller fast vid det. Jag är glad och uppskattar allt fint som jag får höra om mig, det värmer i mörkret och jag försöker påminna mig själv om att jag är den personen. Jag är glad att jag har de personer jag har runt om mig som alltid ställer upp. Även om de bara är en handfull så betyder de mer för mig än 100 medelmåttiga vänner någonsin skulle göra och jag skulle aldrig vilja byta ut dom mot något i världen!
/Over and out!

Jag kan inte sitta och tänka på honom hela tiden! Han är i mit huvud 24/7, spelar ingen roll vad jag än gör. Det är olidligt att vi inte pratar! Jag hatar det! Jag hatar allt med det här, finns inget bra! Och när det är så här så kan jag inte låta bli att tänka på om han är med nån annan? Sen kan jag inte sluta tänka på det, det är allt jag ser i huvudet. Att han gör allt bra vi någonsin gjort, men med nån annan. Asså varför plågar jag mig själv så här? Jag satt med hjärtat i halsgroppen och tårar som med all sin kraft skulle ut igår kväll. Jag ville bara skrika rakt ut och gråta till det inte längre fanns nåt kvar. Jag hade en riktig skitdag igår.
Vad var meningen med att vi sågs? Varför? Till vilken nytta? Hur ska jag kunna uppskatta det när resten av min tid suger? Jag driver mig själv till vansinne för just nu tror jag att jag aldrig mer kommer träffa honom. Jag tänker bara på hur mycket jag har förstör det som en gång var så jäkla bra. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för det här, aldrig! Hur kan jag vara så jäkla korkad? Hur kan han vara så jävla dum att han släpper min hand när jag nästan är över kanten?
Jag vet inte vad som hände igår men jag vet att jag helt plötsligt sitter i ett mörker som inte vill försvinna. Jag är förlorad..

Sluta tänk så mycket. Helt plötsligt går det väldigt mycket tankat genom huvudet! Att övertänka leder aldrig till något bra. Nu sitter jag här sjukt nervös med hjärtklappning och på gränsen till tårar, bara för att jag tänker för mycket! Jag visste att jag inte skulle börja läsa och planera, jag har ju redan förberett mig mentalt! Ett steg i taget. Kom ihåg varför jag vill det här! Va fan!? Jag vill bitchslappa mig själv så hårt just nu. Blir så besviken på mig själv.
Jag behöver prata med nån som kan det här, som vet vart jag ska vända mig, som kan lugna ner mig, som vet vad som ska hända. Helt plötsligt känner jag mig så liten, vilsen och ensam. Precis som att jag inte vet något av det jag vet längre. Jag vet inte om det är rädsla jag känner i den här stunden eller nåt annat, vad det än är så vill jag ha bort det! Jag vill inte känna såhär, jag vill känna mig stark som jag gjort det senaste! Jag vet inte om jag har en dålig dag men just nu känns det som att jag inte kommer klara av det här, det känns som att det kommer bli för mycket. Kommer jag ta mig genom det här jobbiga? Låt det gå smärtfritt! Jag kan inte vänta längre, jag kan inte skjuta på det mer, det kommer inget bra utav det..
/Over and out!