Satt och skissade lite på en kommande tatuering, Picasso som man är så blir det sådär. Men det är väl därför det finns folk till det antar jag? Haha. Det här var mer än "överblick" på hur jag vill ha den, på ett ungefär. Det blir en ganska stor tatuering, hela armen :D. Jag är så sugen!! Vill göra det redan nu. Jag har gått i fem år och tänkt göra nåt men det blir aldrig av, så nu när jag får chansen till det så blir det av med en gång! Det är lite av en "slutet på skiten, början på ett nytt kapitel tatuering". Det var rätt skönt att få irritera sig på nåt annat en stund :). Men så får man ju andra saker att irritera sig över!
Sen blir jag mer förbannad på mig själv! Varför väntar jag? Bestämde mig faktiskt förut för att jag ska gå genom lite saker imorgon, kläder osv och ev packa det så att dom grejerna är klara. Jag hinner ju få några timmar själv. Sen så får vi se om jag kan lyckas kläcka ur mig det här för jag vill ju verkligen inte vara kvar. Jag har bestämt mig och jag har bestämt mig för att inte vara rädd för saker. Min rädsla för att det kommer bli väldigt jobbigt har redan hindrat mig så länge. Jag har bara behövt förbereda mig på rätt sätt och jag är färdig med det. Det är dags att börja agera och sluta fantisera. Jag vet att jag klarat det här, jag vet att det kommer bli skitjobbigt, jag vet att jag inte kommet backa, jag vet att allt löser sig och framför allt att det här är rätt lösning. Jag menar, vem vill bråka hela tiden, vem vill bli kallad dum i huvudet 14 ggr om dagen? Ingen, ingen vill och ingen människa orkar leva så till slut. Jag vägrar gå under pga ett dåligt förhållande. Jag har redan vandrat på den stigen, men jag tänker inte hamna där igen. Nu är mitt mål att må bra, säga nej till det jag inte känner gynnar mig, jag tänker bli lite mer "egoistisk", jag tänker inte sätta mig själv sist längre. Ingen ska få trampa på mig igen, någonsin!
Som sagt, allt kommer lösa sig. Oavsett hur så kommer det iaf vara bättre än nu, det vet jag :).
Och innerst inne, väldigt långt in, så har jag ändå inte getg upp tanken på att det fortfarande finns en chans för mig. Det blir inte lätt och jag har mycket att bevisa men jag tror inte att det är helt omöjligt att det kan vända och bli något av det finaste jag upplevt :). Men för nu så kommer det inte bli något jag fokuserar på, inget jag kan fokusera på. Jag har andra saker som måste tas om hand först, som måste göras. Jag kan inte ha det att falla tillbaka på när det är svårt, då fortsätter allt som vanligt bara. Och jag är så sjukt bestämd så jag klara det också. Ju tidigare, desto bättre, gärna två år sen redan.
Jaja, känner mig på lite bättre humör, jag ler tom. Det var längesen.. Let's do this!
/Over and out!

Just i denna stund känner jag mig helt förstörd. Jag har kämpat emot tårarna hela dagen och lyckats ganska bra. Men för dryga två timmar sen gick det inte längre.
Det är så mycket känslor och tankar inom mig just nu och jag känner att jag inte klarat av så mycket på en gång. Jag vet inte hur jag ska hantera allt, hur jag ska bete mig, vad jag ska tro, vad jag ska säga och vad jag vågar fråga.
Att efter tre veckor, äntligen, bara få stå på samma punkt, att bara krama dig och bli omhållen.. Vad ska jag göra? Jag kunde inget annat än att gråta.
Vi är så mycket mer än bara vänner. Hur mycket vi än försöker låtsas, kan vi aldrig gå tillbaka till att bara vara vänner. (Även om det skulle vara flera år senare så vet vi båda vad vi en gång kände för varandra och varje gång blickarna möts, det är då det avslöjas). Vi försökte båda två, vi kämpade med den här vänskapliga ytan, men våra hjärtan vill så mycket mer! Din blick slukar mig, tankarna om dig förtär mig. Jag älskar dig så mycket att det gör ont. Och nej, jag vill inte vara din vän! Jag vill vara din allra bästa vän, jag vill vara där för dig i vått och torrt, jag vill berätta saker för dig, dela med mig av mitt liv, jag vill krama och pussa dig varje dag, jag vill skratta med dig och ibland åt dig också, jag vill ge dig all den kärlek jag har att ge just dig, jag vill allt det här med dig för att jag känner dig och jag vet att du aldrig skulle ta det eller mig för givet, jag vet att du skulle uppskatta allt. För jag vet hur mycket du älskar mig, och mer därtill.. Jag önskar bara att jag snart kan få berätta det här för dig.
Det känns så fel att inte avsluta något med "jag älskar dig". Jag fick den här känslan i bröstet igen förut, den när det verkligen känns som att hjärtat gått sönder. Det kniper till och sen gör det bara ont, varpå gråten och ångesten kommer. Jag vill inte ha ont längre, jag vill inte känna såhär! Jag vill att allt ska vara över nu.
Jag får väl lägga mig och sova så jag orkar med mig själv imon.
/Over and out!

Ja då är jag hemma igen. Klockan tickar, tiden går, jag spiller värdefull tid.
Igår blev det ett jäkl liv och jag fick skit, igen, för sånt som inte är mitt problem. Sen gick det och surades och gnälldes. Imorse gnällde han ännu mer varpå jag sa ifrån igen. Jag menar är man en vuxen så kan man väl ta fram kläder osv själv. Eller har jag fel? Det är ta mig fan ingen som tar fram grejer till mig? Nä men då la sig svärmor i och började skälla på mig om att jag ska sluta? Va fan ska jag sluta för? Jag är trött på att få all skit jämt, jag är trött på att bara låtsas som inget, jag tar inte det längre, inte ens från henne! Jag tänker inte sluta säga ifrån när nån beter sig så mot mig. Var det jobbigt för henne när jag sa till hennes lilleplutt?
Jag är grymt stolt över mig själv för övrigt! Änligen börjar det lossna! Äntligen börjar jag bli den människa jag en gång var, även om jag har långt kvar så är det iaf en början! Jag tar inte skit från nån, jag skiter i vad folk tycker om mig, passar det inte så är det bara att vända på klacken och börja traska!
Jag fick inte tummen ur nu när vi var borta, vad chockad jag blir! Eller inte.. Men efter igår och idag är jag så less på den här skiten, det var droppen för mig. Har laddat hela dagen för att ta det här idag men blir inte förvånad om det inte blir av! Aja, som sagt värdefull tid går till spillo ju längre jag väntar. Jag bryr mig inte om jag står helt ensam, bara jag inte står bland folk som får mig att känna mig så, som får mig att känna mig liten och världelös!
Jag bryr mig inte över hans reaktion när jag lägger alla korten på bordet. Tror han det han verkar tro så har han väldigt fel. Vi får se hur allt blir imon..
/Peace out!

Idag vaknar jag upp med träninsgvärk i hela kroppen, varför just idag? Har inte gjort nåt annorlundare igår än nån annan dag ;) haha. Jaja bara upp och fortsätta, bara två dagar kvar.
Satt hät i sängen igårkväll och skrev en 4 A4-sidor lång förklaring på vad jag känner och varför jag vill gå skilda vägar. Det är sånt jag vill ta upp och ha sagt men som man på nåt sätt glömmer under tiden man gör det. Känns lite löjligt men jag skulle vilja läsa hela allt för honom utan att han avbryter eller att han läser själv, för jag tror det underlättar för mig. Börjar jag prata om det så glömmer jag hälften, blir osäker och så går det åt helvete. Men har jag den som påminner mig om alla dom anledningarna så blir det lättare. Det är inte det att jag tvekar på beslutet eller ifall jag verkligen gör rätt, jag ver vad jag vill, känner mig bara taskig. Och om det är rätt vet jag ju egentligen inte förens efteråt, men det är vad som är rätt just nu. Det är helt sjukt hur lugn jag känner mig med mitt beslut, ska bara hitta ett mindre obra tillfälle att kläcka ur mig det, helst innan vi åker hem igen eller senast i bilen på väg hem. Jag vill inte göra det hemna för där kommer livet ivägen hela tiden. Jaja 2 dagar kvar..
/Peace out!

Vaknar upp efter ännu en orolig natt. Otålig för att jag tänkte gå in igår och få det gjort men eftersom han är sjuk och förmodlige sov så var det inte så aktuellt. Men så vaknade jag upp vid halv två ungefär och då är det värsta symötet där ute. Men sket i det för då var jag redan så trött så jag hade inte orkat gå upp, men blev något irriterad då jag verkligen hade velat prata.
Nu när jag vaknade satte jag på lurarna och började tänka, igen. Känner att jag behöver skriva av mig även om det inte är nåt vettigt. Jag vet ju att jag är en väldigt stark person egentligen, jag får allt gjort som jag vill, det har jag alltid gjort. Så varför inte nu? Just nu finns inget som hindrar mig, jag känner mig inte ens ledsen över det jag vill göra. Jag kanske blir ledsen nångång under resans gång men det är nog mest vanan isf, det är ändå 1/3 av mitt liv jag delat med en annan människa.
Nä måste sluta grubbla just nu, magen är orolig och det går inte! Får bli lite frukost nu så man kommer iväg. Det är ju bara jag och svärfar som klarat oss :)
/Peace out!

Att inte veta vad som egentligen händer gör mig förvirrad. Ena stunden blir jag ledsen, andra förbannad och tredje vet jag ingenting? Det är sjukt frustrerande att inte bara kunna skriva "hej, hur är det? Vad gör du?". Nej, nu ska jag sitta här och plågas på det värsta tänkbara sättet, med mina tankar! Pallar inte det här!! Jag driver mig själv till vansinne. Jag är som ett jäkla psykfall, kan bara inte låta bli! Varför ska det vara så jäkla svårt?? Jo kanske för att jag vet hur mycket jag älskar dig, hur jävla bra vi är och hur mycket jag vet att du är "den rätta" för mig! Jag kommer streta emot så mycket jag bara kan för det är inte såhär det ska vara. Jag kommer inte ge mig! Jag älskar dig för mycket för det! Det ska inte vara över fören det har börjat!! Jag hoppas innerligt att det inte är försent för mig, att du kan tänka dig att ge mig en chans till, en enda och jag kommer visa för dig att jag inte alls är som alla andra!!! Jag skriker inombords, det förstör mig att jag inte kan höra av mig till dig, att jag fan inte bara kan gråta när jag behöver det just nu, nej tryck ner det bara för annars undrar dom andra vad det är för fel på mig! Jag har alla korten i min hand, eller hade, nu hoppas jag mest på att du bluffar och viker dig! Men jag är inte så säker och det gör mig livrädd!
Kärleken är inte blind, den är efterblivenb.
/Peace out!

Det har inte gått en sekund utan han i tanken idag. Plågas var eviga sekund idag. Det har inte spelat nån roll vad jag gör idag, han är där hela tiden.
Det har vart mycket what ifs idag. Många av dom, eller de flesta har gett mig panik. Det finns så många senarion och alla slutar illa. Det finns bara ett senario som slutar bra, men känner jag livet rätt så vet jag att det kommer jävlas med mig och jag får en av dom värsta utgångarna. Positiv människa.
Och förresten, hur mycket psykisk stress klarar kroppen? För det börjar kännas nu, det tar ut sin rätt. Jag känner inte igen mig själv i spegeln längre. Jag känner inte min kropp längre. Jag vet inte vad den vill säga mig emellan åt, när den inte är helt avdomnad och känslokall. Det här är inte den människan jag vill vara. Jag vill inte bara stirra rätt ut i tomma intet med en död blick i ögonen. Jag vill ju faktiskt leva, vara glad och lycklig, frisk och andas!
Jag förstår ju mitt problem, det är bara själva lösandet och min vilja till ett bättre välbefinnande som verkar vara kruxet. Var är viljan?!
Känns lite som att jag borde lägga ifrån mig telefonen, gå in och väcka han och bara säga som det är. Och sen är det färdigt, då har jag sagt det som behöver sägas, för stunden.
Därifrån kan jag sen börja beta av alla mina "what ifs" och drar jag nitlotten, ja då har jag iaf vunnit nåt annat. It will hurt like a bitch men då vet man och slipper plåga sig själv på det sättet.
/Over and out!

Jag har ett eget rum med en helt egen säng! Trots att jag drömt mardrömmar hela natten och har ont i nacken efter en sträckning igår så har jag ändå sovit som ett barn. Jag skulle kunna fortsätta sova några timmar till. Bara bre ut sig, så härligt!
Men däremot förstår jag inte varför jag fortsätter att ha dom här mardrömmarna. Sjukt jobbigt att vakna upp ännu ledsnare än när man la sig. Men det är väl det jag ska vara nu ett tag, ledsen, 24/7. Jaja, det går över nångång!
Ska tänka på dom bra stunderna och försöka le lite mellan tårarna :)
/Peace out!