Vad tänkte jag på när jag åkte med? Möjligtvis kidsen. Men det är ju olidligt. Vilken lång dag, försöker dämpa paniken.
Det hjälpte ju inte att jag inte kan sluta tänka på den där. Satt och titta lite på fb och han dök upp där. Mitt hjärta gjorde så ont, det kändes som att det gick sönder. Smärtan gick inte över, det gör fortfarande ont. Trodde helt seriöst att jag skulle behöva åka till sjukhuset. Det här har tagit jävligt hårt på mig, mer än jag tror. Jag ser det på mina ögon, dom är så sorgsna. Jaja bara att stå ut hela veckan, sen är det bara att blicka framåt mot det ljusa..

Då kommer paniken igen, vill bara skrika håll käft jag vill inte vara med dig mer! Jävla tjat om allt igen, köpa köpa köpa!!
Morgonen började skit, precis som sist, bara tjafs. Ett jävla gnäll. Det är sånt här jag har tröttnat så sjukt mycket på. Jag orkar inte ha min vardag så. Jag vill vara glad och lugn.
Ska jag sitta där om några år då och tänka att det här löser sig och kan fortfarande bli bra, ge det bara litr mer tid? Ah nä skulle inte tro det. Det blir inte bättre, det här är kört, det är inte vad jag vill längre, jag är inte "där" längre. Jag vill inte lägga mer onödig tid på något som inte kommer göra mig lycklig eller gynna mig på nåt sätt. Frågan är bara när jag ska säga det och hur. Jag vill gärna ha sagt det innan vi åker hem så att vi kan börja packa ihop vårat liv och gå vidare. Jag längtar efter friheten, åh den ljuva friheten som jag inte känt på så länge. Och då menar jag inte frihet i att träffa andra utan friheten i mig, personligen. Att jag kan vara jag och få bestämma över mina egna beslut, där min åsikt faktiskt betyder nåt för någon. Och den här plågan jag känner varje dag, den här hemska ångesten, förtvivlan och sorgen äntligen ska försvinna! Vad fan väntar jag på?? Det är bara att ta det det här och nu i bilen där igen kan fly, sagt och gjort liksom, sen tar man det därifrån!?
Jag kan inte beskriva hut mycket jag längtar efter den ljuva känslan av frihet!
Peace out!

Jag vet inte var jag ska börja. Allt är kaos i både i huvudet och känslomässigt. Samtidigt som jag tycker "så synd om mig själv" så nej, skyll dig själv för helvete!
Det har vart upp och ner känslomässigt i två år, den senaste har jag inte vetat vart jag ska ta vägen. Depression, gått in i väggen och sjukskrivning är bara några av de dåliga saker som 2014 hade att bjuda på. Den här eviga kampen att må bra igen, jag ler och låtsas som att jag mår asbra, löser allt! Men så är det inte va? Nej, nu det senaste har jag börjat falla tillbaka i samma mönster, känner igen det så väl men ännu en gång så ignorerar jag det. Men just i denna stund bryr jag mig inte om det. Mina tankar och känslor är på annat håll. Den människa som stått vid min sida och stöttat mig, som fått stå ut med ett rent helvete dessa två åren, den personen orkade inte mer. Jag förstår helt ärligt att man inte orkar med mig. Jag är rätt dum i huvudet. Nu sitter jag här "ensam" och förstörd för det ist. Tårarna slutar inte rinna, hur mycket jag än försöker sluta, hur mycket jag än försöker tänka på annat.
Jag började tänka på alla bra minnen, hur kul vi har haft det, hur glada vi var, hur lycklig jag var när vi hade det bra. Jag började storlipa! Jag vill ha det igen!! Men kan bli kär, man har sin "första riktiga kärlek" och sen så har man "the one" som slår alla med hästlängder. Du är den personen för mig!
Jag har sabbat det här och hoppas inte att det är försent om några veckor.
Jag sitter här med sån ångest och förtvivlan. Jag vet att man kommer över det och att livet går vidare, men när man inte vill det då? När man bar vill ha en sak i hela världen? Jag vet själv vad som krävs, vad som alltid har krävts av mig, jag vet bara inte vad fan jag väntat på!? Nu är det slutväntat! Det får bli så jäkla jobbigt det bara kan, jag löser det, även utan min klippa. Det ska bara göras och sen får jag hoppas på att jag får en sista chans att bevisa att jag är värd besväret. Jag är bara ledsen att jag inte fått tummen ur och fixa det här mycket tidigare!
Det här blev en soppa, men kan ha lättat lite. Bara att tagga nu! Så här kan inte allt sluta, det ska inte ha vart i onödan..