46. Det är antal dagar som passerat sen våran sista kyss. 46 jävla dagar utan dig, det känns som en evighet. 26 dagar har passerat sen jag hörde din röst sist och jag saknar den så det gör ont. Det är väldigt tomt utan dig i telefonen på dagarna. Det är tomt utan dig allmänt. Jag fortsätter falla. Jag trodde att jag hade fallit färdig, men jag fortsätter falla i miljoner bitar. Jag räknar dagarna.. Jag hoppas, för hoppet är det sista som lämnar en. Men jag vet att jag hoppas i onödan, för du kommer inte finnas där sen. Du finns inte här nu när jag behöver dig som mest. Jag saknar dig bara så mycket! Det är synd att jag fick uppleva så mycket bra med dig, det blir svårt att släppa, blir svårt att glömma dig älskling..

I vanlig ordning är jag inte det minsta trött nu när jag borde gresasova. Min kropp ska bara motarbeta mig hela tiden. Kan ge mig fan på att jag har svårt att komma upp om dryga fem timmar, och sen ska jag orka tolv timmar till, minst!
Dagen blev inte som jag planerade, skulle bara ligga i sängen och försöka ta igen mig men icke! Ödet bestämde nåt annat och jag fick ett bryt på det! Jag vill bara att för en gång skull blir MIN lediga dag vad JAG vill! Alltid ska nåt krångla eller komma ivägen. Jag kan behöva en dag själv, då jag kan gråta, skratta, go bananas eller vad fan jag än känner för! Jag vet vad som krävs men jag har aldrig orken när jag väl kommer hem. Men nån dag här snart tvingar jag mig själv att ha ork! Jag har redan förlorat tillräckligt, det räcker nu!

När man inte ens orkar klä av sig för att lägga sig ner.. Helt färdig nu. Jag vill stanna i sängen, under täcket, resten av livet. Gå upp först när det inte längre gör så ont. Jag vet att det här så småningom blir lättare men just nu känns det väldigt svårt att komma över honom, ännu svårare att hamna under haha lite lustig kan jag allt vara, men bara väldigt lite. Nä men jag kan verkligen inte hantera det här, det blir för mycket för mitt huvud att bearbeta. Med allt som händer och inte händer. Jag vill bara ha ro nu. Jag vill inte skrika inombords mer, vill inte gå med panik och ångest. Men just nu är det min vardag.
Jag vill bara åka dit!!! Jag vill så mycket! Fan! Varför lämnade du mig ensam i mörkret?

Nu är den sista kontakten bruten. Jag kände helt enkelt att jag inte vill plåga mig själv mer än nödvändigt. Det har gått tre veckor utan ett ljud. Längtan efter din närhet och kärlek idag är olidlig. Jag vet faktiskt inte vart jag skall ta vägen, det gör så ont.
Jag är mest arg. Så jävla arg på dig. Du lämnade bara mig. När jag behövde dig som mest så lämnade du mig här. När jag var så nära på att bli din på riktigt. Jag orkar inte bry mig om när jag tar mig härifrån nu. Jag försöker bara orka med dagen som är framför mig. Jag har inte bara en jobbig separation framför mig, en som för tillfället suger musten ur mig, utan jag har även det här att gå genom samtidigt. Ett vad vi kan kalla ett uppbrott, för det var ett vi, ett oss. Ett brustet hjärta. Det finns inte mycket som fungerar just nu. Det här tog hårdare på mig än vad jag ville erkänna. Det är så slutligt. Jag kommer alltid undra, alltid ångra, alltid älska, alltid sakna. För det jag kände med dig, det kändes som en once in a lifetime grej. Just det som vi hade och kände, den dragningen och allt, verkligen allt som hade med oss att göra, kommer jag inte uppleva igen med nån annan än dig. Men jag kanske ska försöka laga mig själv.. Det blir inte lätt men när jag orkar så ska jag. Just nu finns bara sorg, magkatarr, stress, ingen aptit eller sömn. Destruktiv beteende. Men när hela ens tillvaro rasar så ja vad fan ska man göra..?

Jamie Lawson - Wasn't Expecting That

Jag vill men ändå inte. Jag vill för min egen skull, för att jag ska slippa må så dåligt. Sen vill jag ändå inte för det innebär att den sista slutliga "kontakten" försvinner. Mitt huvud kan inte låta bli att grubbla, mitt hjärta kan inte låta bli att känna vad den känner och min kropp kan inte låta bli att reagera med fysisk smärta. För det är väl naturligt..? Intalar jag mig själv. Är jag redo..? Jsg menar, det är ändå kört på riktigt! Varför ska jag plåga mig mer än nödvändigt. Jag är så vriden på så många sätt just nu. Min kropp tar skada av all stress jag känner dagligen. Jag sover dåligt, äter dåligt pga att det inte finns nån aptit - hos ett matvrak! Jag har konstant ont överallt och kan inte slappna av. Jag har så mycket i huvudet just nu. Jag är ganska desorienterad och glömsk. Jag borde ligga i sängen och sova nu, men ja vad gör det om 100 år? Jag har suttit här vid köksbordet och lipat i två timmar. Jag orkar liksom inte bry mig om att inte bryta ihop när nån ser mig längre. Fuck it! Det är så här jag mår, inte det påklistrade leendet jag kör med varje dag. Även om jag är "omringad" av folk som stöttar mig så känner jag mig så fruktansvärt ensam. Jag kan verkligen inte sätta ord på det jag känner, jag kan inte få nån annan att förstå. Jag trodde att jag kunde ladda batterierna och få mer ork men den orken jag hade då är borta nu, sen ett tag tillbaka. Hur tänkte jag där? Jag är en vandrande grönsak. Känner att jag vilken dag som helst kommer skita i allt, bara ge blanka fan i att ens gå upp. Stänga ner allt och bara ligga under täcket till ja, till när?
Och nej jag tycker inte synd om mig själv! Jag är bara vad jag är just nu, ett vrak. Aja, lite mer It must have been love..

Vart tar tiden vägen..? Året är snart slut. Lever i min egen bubbla där tiden verkar stå still. Jag har så mycket att ta tag i som jag inte orkar. Kan nån annan göra det åt mig?
Funderar starkt på om jag ska gå prata med nån som kan hjälpa mig att reda ut mig. Jag kan nog behöva det, iaf när den jobbiga tiden kommer.
Det är en vecka sen vi hördes av, säkert en månad sen vi såg senast. Inte en enda dag går utan att jag tänker på dig. Näst intill varenda minut av min vakna tid tänker jag på dig och på natten drömmer jag om dig. Det är inte lätt.. Men det är bäst så. Jag kan fokusera på resan jag har framför mig och jag slipper såra dig under tiden. Men jag saknar dig nåt otroligt, varje cell i min kropp skriker efter dig och din närhet! Svårt att tro men emellanåt så gör det fysiskt ont i min kropp av saknaden. Helst när jag vill berätta nåt roligt för dig, bars för att inse att du faktiskt inte längre är en del av mitt liv, på riktigt. Det gör ont, det får mig att gråta. Men då gråter jag till det känns mindre dåligt, tar ett djupt andetag och fortsätter mitt liv, jag överlever.
Jag vill bara ha det här gjort och kunna andas ut, slappna av och inte vara så stressad mer. Jag måste finna orken och behålla den, jag behöver det! Ett djupt andetag och ta tag i det här nu! Nästa vecks ska börja med några fler svar/lösningar.

Fett låååångt inlägg, borta! *poff* fuck you vad trött jag blir!! Orkar inte..

Älskar när han med längtan i blicken frågar "när ska du kyssa mig då?" åh och vilken kyss det var! Det var både fjärilar i magen och "breathtaking" som det skall vara när man längtar efter någon. Men där står vi. Gör saker jag inte räknade med när jag öppnade ögonen imorse. När vi skulle skiljas åt kramade vi varandra länge och hårt. Och när vi släppte taget om varandra och jag fick en kyss säger han: "vi hörs väl nån annan dag." Allt jag fick fram var "gör vi..?"
Åh älskling, den här röran! :(